17 decemeber

"Lever han?"
"Jag tror det..."
"Sverre? Sverre?"
Sverre öppnade sakta sina ögon. Huvudet dunkade misstänkt likt en slagborr och han kände sig gravt illamående. Kroppen var tung och värkte. Hela världen snurrade.
Framför honom stod två lustiga filurer - den ena var en småtjock dvärg och den andra en rödhårig, finnig pojke med en t-shirt prydd med World of Warcraft-tryck. Sverre hostade och grimaserade.

"Vilka är ni...?" lyckades han få fram efter många om och men.
"Vi heter Bert och Klasse. Vi hittade dig i snön och bestämde oss för att rädda dig" sa den finniga killen.
"Bert...och Klasse...?" stönade Sverre. "BERT OCH KLASSE?!"
Han kastade sig upp. Sverre befann sig i en grotta. Bredvid bädden, av torkad halm, pyrde en vacker brasa. Lutandes mot en vägg till höger om honom, stod en vit julgran med röda kottar.
"La..la...laktosgranen?" viskade Sverre med darrande röst. Han hade endast fått den beskriven för sig men aldrig sett den. Trädet var himmelskt vacker. Man kunde känna lukten av mjölksocker lång väg.
Han reste sig hastig upp. Det var uppenbart att Bert och Klasse var just de två som han, vandraren, Rolle och Åke letade efter. Skurkarna som ville sätta världen i fördärv.
"Vad vill ni och varför hjälpte ni mig? Ni kunde lika gärna låtit mig frysa ihjäl" morrade han och tog ett steg bakåt.
"Sverre, Sverre" sa Bert med ett sötsliskigt tonläge. "Vi räddade dig då vi såg potential i dig."
"Potential?"
"Ja, du är inte som de andra....goda människorna. Du är en bitter jävel, en kille som hatar julen. Du vill inte rädda världen egentligen. Du vill som oss, se världen gå under i ett moln av biogas."
"Tss... Varför tror du det?"
"För du har ett hjärta av sten. Precis som oss. Eller hur Klasse?" Dvärgen tvekade men sa efter en kort paus:
"Mmm... ett hjärta av sten."
"Därför vill vi att du ansluter dig till oss. Du kommer tjäna på det."
"Vad kan jag tjäna på att världen går under? VA? Aldrig att jag samarbetar med äckel som ni."
"Hmm.. jodå. Känner du till granens verkliga hemlighet?"
"Det om indianerna? Ja."
"Det är inte hela historien..."
"Inte?"
"Nej. Indianernas mjölkmage var inte bara så kraftig att den kunde utrota hela världen... Den kunde även förvandla sten till något väldigt intressant..."
"Vad menar du?"
"Känner du till Frollicstenen?"
"Frollicstenen?"
"Det är ett speciellt material. Den som använder sig av stenen kan radera ut valfri högtid ur historien. Allt följer med, sånger, traditioner, pynt, mat. Ja... allt."
Sverre tystnade och tog sedan till orda:
"Hur kan jag lita på ert ord?"
"Har jag någonsin ljugit för dig?"
"Nej.. det är sant."
"Dåså."
Sverre tänkte på en julfri värld. Att slippa Gladbys jobbiga sånger, matos och överkonsumtion av julklappar. Tanken var vacker, fridfull. Ja helt enkelt underbar.
"Kan jag få betänketid?"
"Absolut. Men jag behöver få ditt svar i morgon. För vi ska fortsätta vandra då."
"Okej, i morgon får du mitt besked."

Vad nu? Kommer Sverre överge den goda sidan? Faller han så lätt för frestelsen att utrota julen? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."