8 december

Rolle Rullman och den lilla pojken hade äntligen kommit fram till stugan där pojkens mamma bodde. Det var en liten bod gjord av spontant uppspikade plankor, rostiga spik och metallplattor. Bygget var slarvigt målat med en gröngul färg som starkt påminde om snor. Trädgården runt rucklet var heller inte i bästa skick. Gräset var oklippt, träden oansade och rabatterna fulla med ogräs. Hela paketet var klätt med gråa snöhögar och som toppen på gräddmoset: en postlåda rostigare än en gammal Ford.

Rolle gick fram och knackade försiktigt på den gamla dörren. Knackningen var inte försiktig nog - dörren gav vika för Rolles enorma nävar och föll i marken med ett brak.
”Jag kommer, jag kommer! Vänta för helvete!” svor en nasal kvinnoröst från husets översta våning. Svordomen följdes av ännu ett brak och sen blev det tyst.
”Mamma..? Hur gick det?” frågade pojken trevande och tog ett försiktigt steg in i stugan. Rolle följde efter pojken, även han lika försiktigt. Rolle kände att om dörren inte höll för en simpel knackning, hur skulle resten av huset hantera hans bastanta kroppshydda?

Insidan av huset var inte i mycket bättre skick än utsidan. Tapeterna gula färg skvallrade om mångårig rökning, golvet var smutsigt och slitet. I vrårna låg grus, damm och annat oigenkännligt skit. Odören i huset var som från en annan värld. Lukten av urin, svett och instängdhet slingrades i symbios med gammal disk.
Rolle rynkade på nästan och svalde en klump saliv. Det var uppenbart att huset ägdes av Gladbys fattigaste medborgare – trollkvinnan Gertie von Slibemslamben.

Vem är denna trollkvinna? Vad vet hon om julgransstölden? Och vad var det som brakade så högt? Följ den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”