4 december

I Skitsjö hade nyheten om Gladbys förlust nått folk och fä. Men då alla var så sura hela tiden så märktes knappt den lilla belåtenhet som folket trots allt kände. Utan julgan – ingen jul i Gladby. Och ingen jul i Gladby innebar att man slapp höra de töntiga julsångerna, man behövde inte känna matoset från julmaten och man kunde i sitt stilla sinne tänka att Gladbyborna inte brände 1000-tals kronor på julklappar.

Hemma hos Sverre hände desto mer. Den mystiska vandraren hade slagit sig ned i en maläten soffa i den lilla trångbodda villan. Renen Åke hade också fått komma in men hade strax blivit utkastad av Sverre då han knaprat i sig samtliga golvlister i hela huset.
”Vem är du egentligen?” frågade Sverre efter att ha serverat sin okända gäst en stor kopp rykande kanelte.
”Jag kommer från en plats där ingen varit men många drömt om. En plats full av hemligheter men samtidigt en plats som är väldigt väldokumenterad” svarade vandraren hemlighetsfullt och sörplade i sig den varma drycken.
”Jaha… ja, det förklarar ju allt” fnös Sverre och kliade sig bakom örat.
”Är det du som stulit Gladbys julgran?” frågade vandraren plötsligt utan den minsta förvarning. Sverre stoppade tvärt sin behandling av högerörat och kastade en blick på sin oväntade gäst.
”Julgran? Har fjantbys julgran blivit stulen?” svarade han.
”Ja, jag fick höra det av ett par ekorrar på vägen hit. Tydligen har det väckt starka känslor i Gladby… Men, alltså. Du verkar så förvånad. Kände du inte till stölden? För det är väl du som ligger bakom?”
”Nej, det är inte jag. Även om jag länge känt mig lockad av att göra det. För att få bort det där malliga leendet från bybornas ansikten. Det där... äckliga, julaktiga leendet.” Samtalet gjorde Sverre upprörd. Vandraren höjde huvudet och svarade:
”Din bror borgmästaren är väldigt upprörd. Det sägs att han slagit sina knogar blodiga.”

Vad nu? Är borgmästare Rolle, Sverres bror? Och talar Sverre sanning om julgransstölden? Följ den spännande fortsättningen av ”jul i Skitsjö.”