6 december

Vandraren tog ännu en klunk te, satte ifrån sig koppen och rätade upp ryggen i den inte så ergonomiska soffan.
"Pff, jag bryr mig inte ändå" sa Sverre som svar på vandrarens avslöjande om Gladbys stulna julgran och hans bror Rolles blodiga knogar.
"Jag misstänkte det" svarade vandraren och reste sig upp. "Men det ändrar ändå inte faktum att julgranen blivit stulen. Vet du ens varför den blev stulen?" fortsatte vandraren och gick fram till Sverre, lade en hand på hans axel och sökte ögonkontakt. Sverre ryckte kraftigt med överkroppen, han hatade all form av mänsklig beröring.
"Nej, det vet jag inte. Och jag sa ju att jag inte bryr mig."
"Sverre, Sverre min vän. Julgranen som blev stulen är inte mindre än kalasindianernas mytomspunna laktosgran. Det är ett träd fullt av så mycket mjölksocker att hela världen kommer drabbas av kollektiv diarré. Det är bara det att Gladbyborna inte känner till detta. Enda chansen för oss att stoppa det fruktansvärda dådet som kan leda till många nedsketna underbyxor, är att ta tillbaka granen och ge den till dess rättmätiga ägare - borgmästare Rullman. Din bror. Endast hans sanna julglädje kan neutralisera granens effekt."
Sverre tittade med uppspärrade ögon på vandraren.
"Men vem har stulit den och hur kan vi hitta granen igen?" svarade han.
"Jag vet inte vem som ligger bakom dådet men jag vet hur vi ska hitta boven. Det är här min ren Åke kommer in i bilden..."

Rolle Rullman hade precis återhämtat sig från chocken. Han satte sig upp och tittade på pojken som viskat i hans öra.
"Vem är det då?" sa han med en barsk ton.
"Följ med till min mammas stuga. Hon vet mer" svarade pojken hemlighetsfullt.

Vad händer egentligen med Gladbys jul? Och vem vill orsaka en världslig epidemi av diarré? Följ den spännande fortsättningen av "Jul i Skitsjö."