16 december

Att vandra i meterdjup snö var inte det lättaste. Man fick lätt snö och slask i skorna vilket, allt för ofta, resulterade i blöta strumpor och förfrusna tår. Var man dessutom inte ordentligt förberedd så var problemet om än värre. För Bert var det ett helvete. Han hatade snö och längtade jämt och ständigt efter sommaren. Det fanns bara en sak han hatade mer än snö och kyla och det var pengar, kapitalism och fabriker som spydde ut rök. Vissa kallade honom miljömupp men han föredrog den självutnämnda titeln "gröna riddaren".
Bert hade en lång historia som miljöns förkämpe. Han hade varit med i Greenpeace och räddat valar, han hade kedjat sig fast vid 100-åriga träd som "kapitalistsvinen" ville såga ner. När han läst om laktosgranen i en uråldrig historiebok blev han överexalterad och började drömma om "den slutgiltiga lösningen". Om man inte kunde pränta in miljötänk i människornas hjärnor så fanns det bara ett sätt att rädda isbjörnarna, ekorrarna, hästarna och alla andra söta djur: utrota människan. Laktosgranen var perfekt för ändamålet. När han träffade Klasse så var målet om ännu närmare. Klasse delade många av hans visioner och var därför en perfekt partner att utföra dådet med.
"Är vi framme snart?!" stönade Klasse och satte sig på en sten. "Granen är snortung och det är skitkallt att släpa runt på den. Kan vi inte bara ta en taxi?"
"Nej, absolut INTE" svarade Bert och stirrade på sin kompanjon. Klasse var förvisso en man med bra idéer men han var även den största gnällspiken som Bert stött på. "Vi ska inte åka med ett fordon som spyr ut avgaser och fördärvar vår natur. Absolut INTE."
"Nejnej, säger du det så. Men jag är ändå trött. Jag pallar inte gå mycket längre. Kan vi inte bara rida på en ren eller något."
"Renarna är våra jämlikar. Vi kan inte utnyttja dem för våra egna syften. Har du inte ett dugg respekt för levande varelser?"
Klasse suckade. Bert var FÖR extrem. När detta äventyret var över så visste Klasse att Bert var den sista han skulle bjuda ut på en öl.
"Ja, säger du det så... då får vi väl gå vidare då..."

Lucia stannade upp. Ända från dvärgarnas lyxvilla vid Skitsjön så hade hon gått i relationstankar. Det var verkligen inte alls smart att hålla undan hemligheter för Sverre. Hur skulle han kunna lita på henne när de väl blev ett par?
"Sverre. Jag har något att berätta...." sa hon och stannade till.
"Vadå?" svarade Sverre och såg frågande ut.
"Sverre... Jag..."
I samma ögonblick som Lucia skulle avsluta meningen kom en stor björn rusande. Den vrålade på ett sätt som bara björnar kunde göra och kastade sig efter Sverre. Han duckade för björnen och ryckte till i ren förskräckelse. Marken var hal och Sverre plötsliga skutt fick skorna att glida kvickt från marken. Han föll med en duns och föll handlöst i björnens käftar. De både slogs med all kraft och Sverre lyckades brotta ned odjuret. När han skulle utropa seger började marken att skaka. Ett enorm lavin hade startat på grund av björnens vrål.

"FLY MEDAN NI KAN!" skrek Sverre åt Lucia och Rolle.
"MEN DU DÅ?!"
"JAG KLARAR MIG! SPRIIIIIING!"
Snön forsade ned i enorma drivor och blåste bort Sverre och björnen ned för ett stup. Tystnaden svepte om i dalen. Av den sura Skitsjöbon fanns inga spår. Som om han aldrig existerat.
"NEEEEEEEEEJ!" vrålade Lucia i panik. "NEEEEEEEEEEEEJ!"
Rolle skyndade sig för att hålla om henne. "Lugn. Jag vet att han klarar sig. Han gör alltid det. Han gör alltid det" viskade Rolle i hennes öra. "Han gör alltid det..."

Kommer Sverre överleva? Och hur ska Klasse stå ut med miljömupp.... jag menar, den gröna riddaren Bert? Läs den spännande fortsättningen!