1 december

Sverre hade aldrig varit en stor anhängare av julen. Faktum var att han snarare kände väldig olust varje gång det vankades december, advent och julfirande. Kortfattat var han en riktig julhatare, en surgubbe som bosatt sig i en timmerstuga långt, långt ut på vischan – långt från all julglädje och civilisation.

Idag var det den 1:a december och den tomtespäckade högtiden närmade sig med stormsteg i det lilla samhället Skitsjö där Sverre bodde. Samhället bestod av 4 hus, alla bebodda av människor av Sverres kaliber: folk som vägrade sjunga fåniga julsånger, vägrade dansa runt en gran och som bojkottade all form av storkonsumtion av prylar, att slå in i paket med glansigt papper och färgglada snören.

I grannsamhället Gladby var tankegångarna på helt motsatt håll. Här firades julen som om den aldrig någonsin skulle återvända igen. Varje år föll i samma mönster: hus kläddes i pynt i julens alla former och färger, julklappar inhandlades i groteska mängder och julsånger sjöngs som om det inte fanns någon morgondag.

Det är i de här två byarna som vår historia kommer utspelas…

"Pff, nu har det börjat snöa också" muttrade Sverre där han stod i sitt fallfärdiga ruckel till hus och spanade ut över skogen. Snön hade sakta börjat falla över Skitsjö och färgade den bruna, sargade gräsmattan vit.
"Nu kommer väl fåntrattarna i Gladby börja sjunga sina hemska sånger, äta sin äckliga julmat och spendera sina surt förvärvade slantar på töntiga julklappar. Jag tål det inte" sa Sverre för sig själv och drog på sig sin slitna och illaluktande morgonrock som han inhandlat under en utlandsvistelse i Tjeckien 1962.
"Om det ändå fanns ett sätt att få bort all snö, tysta alla julsånger och få slut på all köplusta…"

Varför är Sverre en sån julhatare? Hur kan en hel by hata julen? Och varför sjunger Gladbyborna julsånger som om det inte fanns någon morgondag? Följ den spännande fortsättningen i ”Jul i Skitsjö.”