24 december

Klättringen var lång och jobbig. På julaftonsmorgon var de tre skurkarna framme på toppen. Vinden susade mellan bergstopparna, fåglarna sjöng. Snön föll som vitt puder över Mögdor. Den gråa sunkiga miljön förvandlades till ett vackert vinterland.
"Vänner, vårt mål är nått" sa Bert och flinade. "Nu är det endast promenaden till till kratern kvar."
"Hur långt är det dit?" undrade Sverre.
"Inte långt. Maximalt 5 minuter."
De skrattade ljudligt åt framgången. Det var inte ofta skurkarna segrade. Och allt tydde på att vinsten var i hamn. Sen gick de. Väl framme vid kratern fyllde de koppargrytan med vatten och lade i granen. Nu återstod bara att doppa den i det varma berget.
"Vänner" sa Bert och bröstade upp sig. "Vår vandring har varit lång och mödosam. Vi har kämpat genom is och snö, blivit jagade av vargar, lucior och överviktiga män. En fiende har blivit vår vän." Bert pekade på Sverre. "Sverre, du var länge en av våra värsta fiender. Du var en man som ville förhindra vårt världsherravälde. Men du ändrade dig. Och det är vi tacksamma över." Sverre rodnade.
"Äh, det var så lite så. Jag vill ju egentligen bara bli av med julen..."
"STOPP!"
De tre vände sig förskräckt om. De kände igen den rösten. Emot dem kom en rasande Lucia gående.
"Tror ni på allvar att ni kommer lyckas med er djävulska plan?!"
Bert svalde nervöst.
"Ja.. det är väl tanken" darrade Klasse.
"Sverre!" skrek Lucia. "Har du någon aning om hur orolig jag varit för dig? Jag trodde du blev dödad av björnen. Men istället lierar du dig med fienden. Vad har du till ditt försvar?!"
"Lucia..."
"Du vet mitt namn?" Lucia blev paff.
"Jag har känt till din identitet ända sedan vi träffades. Jag var inne på din linje, att världen går under är hemskt. Men..."
"Vadå men? det finns inga men!"
"Lucia, dessa två killar har lovat att skona er... och... ja... anledning att jag går med på att hjälpa Bert och Klasse är för att... för att skapa Frollicstenen."
"....du känner alltså till den."
"Mhmm... och du vet hur mycket jag hatar julen. Detta är min chans att förstöra den. Ta bort den. Radera den helt och hållet."
"Jag trodde du hade förändrats..."
"Tyvärr Lucia..."
Bert plockade upp en pistol och riktade den mot Lucia. "Och nu är det dags för oss att göra det vi kommit för att göra. Klasse, bind Lucia och Rolle."
Rolle hade under hela förloppet stått som förstenad. Han klarade inte av julhat, han blev så rädd för det.
"Vart är renen?" fnös Bert.
"Han är där nere. Renar kan inte klättra i rep."
"Sant."
Lucia och Rulle blev bundna vid ett träd. Bert skrattade hjärtlös och riktade pistolen mot dem.
"Nu är det dags...HAHAHAHA!" skrattade han.
Plötsligt, från ingenstans, kom fyra dvärgar på skidor. De körde med all kraft och sprätte upp snö i Berts ansikte. Bert trillade omkull i snön och skrek av smärta.
"Brorsorna!" skrek Klasse förskräckt. Han tog till flykten mot bergets kant. "FAN! ALLT ÄR FÖRLORAT" skrek han och grät.
Dvärgarna brottade ned sin bror och band honom och Bert. Sen frigav de Lucia och Rolle.
"Åh, tack. Ni har räddat världen!" sa Lucia glatt och kramade dvärgarna. "Nu återstår bara Sverre..."
Sverre stod på kanten med granen i handen och tittade ned i kratern. Han kunde inte släppa Lucias ansiktsuttryck. Besvikelsen, smärtan. Var julens död värt det? Nej.
"Jag..." sa han tyst. "Jag... jag ger upp."
"Ger upp...?" frågade Lucia och lade en hand på hans axel.
"Ja... När jag vaknade i den där grottan efter att Bert och Klasse räddat mig... så kände jag en enorm tacksamhetsskuld till dem. Jag antar att det var därför jag ändrade åsikt om granen. Lucia, jag låter julen leva. Jag..."
"Du....?"
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med."
De kysstes där uppe på berget i Mögdor. Tiden stannade, fåglarna sjöng. Det var en vacker julaftonsmorgon och världen var räddad.
"Hur gör vi med granen?" frågade Rolle plötsligt. "Ska vi bränna den?"
"Nej" sa Lucia. "Vi låter Åke äta den. Jag tror han är sugen. Hans mjölkmage kan trots allt inte bli värre."

Och så räddades världen från laktosgranen och dess ondskefulla inverkan på folk. Julen räddades och alla var glada. Till och med Skitsjöborna. De slutade vara sura och flyttade in till Gladby där de firade jul med alla andra. Lucia och Sverre gifte sig i stadens kyrka där borgmästare Rolle Rullman vigde dem. Åke fick jobb på soptippen. En ren med hans mage kunde nämligen smälte det mesta i sopväg. Halvåret efter förlorade Rolle mot den socialdemokratiska oppositionsledaren på grund av rådande finanskris.

Vad hände med Klasse och Bert då?
Klasse återförenades med sina fyra bröder och gick med i skinkföretaget. Bert landsförvisades och är numera språkrör för Norges miljöparti.

Slutet gott, allting gott.

GOD JUL!

23 december

Tack vare fallskärmen landade de mjukt på marken. Snön yrde när fötterna träffade den isiga gräsmattan.
"Vi klarade det. Vi klarade det!" Sverre blev tårögd av lycka. Målet var nära. Snart skulle julen försvinna.
"Ja, vi klarade det. Men nu återstår att ta oss till Fredrik och köpa grytan" sa Bert.
"Vart håller han hus?" undrade Sverre.
"Han bor där borta, på andra sidan bron." Klasse pekade för att klargöra för Sverre.
"Okej, jag fattar."
"Bra."
"Då beger vi oss!"
De tre sprang för full hals över bron och fram till butiken. Sverre knackade med bestämde slag och vrålade: "Öppna, det är bråttom!"
En smal man med krokig näsa öppnade dörren. Han tittade på de tre och frågade: "Vad har ni beställt?"
"En koppargryta tack."
"Ah, ja just det. Vänta lite." Gubben vände och gick in i stugan. En kort vändning senare var han tillbaka.
"Här har ni den."
"Vad blir det?"
"33,50 kr"
Bert öppnade sin slitna plånbok och betalade. Han tyckte priset var en aningen högt men det fanns ingen tid för prutning. Nu gällde snabba ryck. Fredrik stängde dörren. Nu var det dags. Dags att koka granen.
"Kom vänner, nu går vi!" sa Bert gladlynt. "Mot berget där laktosgranen ska kokas!"

Samtidigt så hade Rolle, Lucia och Åke tagit sig ned för trappan och slängt sig ut ur hotellet.
"Vart tog dem vägen?!" flåsade Rolle.
"Jag vet inte" svarade Lucia. "Några spår vi kan följa?"
"Hm.."
De gick till baksidan av hotellet. De hade sett ut genom hotellrummets fönster att rummet vätte mot en bred å. Och den ån fanns på baksidan.
"Här finns spår!" utbrast Rolle och pekade ned på marken. "Här! Här!"
"Bravo!" Lucia sken upp. "Nu blir det en enkel match att spåra dem!"

Bert, Klasse och Rolle rusade med all kraft genom den meterhöga snön. De var snart framme. Berget låg majestätiskt utbrett framför dem. Allt som återstod var att bestiga berget och doppa granen i vattnet. Sen var det upplagt för härskande och söndrande. De stannade upp och spanade. Berget var inte särskilt högt. En rask promenad var bara nyttigt för kroppen.
"Nu killar, nu är vi framme" sa Bert och öppnade sin ryggsäck.
"Vad gör du?" undrade Sverre.
"Jag plockar fram ett rep. Vi ska trots allt bestiga ett berg."

Kommer Lucia, Rolle och Åke hinna i tid för att stoppa skurkarna. Kommer julen bli räddad? Läs sista avsnittet i morgon av "Jul i Skitsjö."

22 december

Telefonen skrek likt en bäbis som söker mammas uppmärksamhet. Sverre vaknade våldsamt och stirrade på den. Bert och Klasse tystnade och stirrade förskräckt på den.
"Vem... kan det vara?" viskade Klasse.
"Jag vet inte... har någon här beställt något via roomservice?" svarade Sverre.
"Jag har inte" snäste Bert.
"Men svara då för fan" väste Sverre till Bert.
"Gör det själv!"
"Jaja."
Sverre smög fram till den dönande kommunikationsapparaten, lyften luren och sa med ett obehagligt lugnt:
"Rummer nummer 4"
"Det är från Fredriks plåt och skruv. Ni hade lämnat ett kuvert med en beställning här. Jag vill bara meddela att min semester är över. Ni kan komma och hämta er koppargryta."
"Jamen, det är ju strålande!" Sverre sken upp. "Vi kommer på momangen!"
"Vem var det?" frågade Bert.
"Det var från Fredriks plåt och skruv. Vår koppargryta är inne."
"Men han var väl på semester?"
"Tydligen är han redan tillbaka."
"Men skitbra! Då hämtar vi den."
De tre antagonisterna kastade på sina kläder och begav sig ned mot fojaén. Sverre gick i täten. När de kom ned för trappan stelnade han till. Synen han möttes av var den sista han ville se.
I soffgruppen satt Lucia och Rolle. Bredvid dem stod Åke.!
"Fort, upp igen!" viskade han till de andra två. "Våra förföljare är här."
"VA?!" viskade Bert tillbaka. "Hur fan hann de hit så snabbt?!"
"Jag vet inte. Men de är här. För fan, upp igen!"
De sprang upp för trapporna, stängde rumsdörren och låste.
"Fy fan, det där var nära" sa Klasse med nerös röst.
"Hur gör vi nu?" sa Bert. "Vi kommer ju inte ut!"
"Jag vet..." sa Sverre. "Jag vet hur vi ska göra."
"Hur då?" sa Bert.

"Vi tar fönstervägen."
"Fönstervägen?! Har du blivit helt tokig? Vi är på femte våningen!"
"Vi måste chansa. Plocka fram alla lakan och sy ihop dem."
"Sy ihop dem?"
"Ja, vi ska bygga en gigantisk fallskärm."

Nere i lobbyn satt Lucia och tankarna for som vidbrända illrar genom hennes huvud. Sverre, var det verkligen hennes Sverre? Hur kunde han göra något så ondskapsfullt som att slå följe med historiens skurkar?
"Vi beger oss upp till deras rum" sa Rolle plötsligt. "Om det är min bror som håller hus där uppe så vill jag ställa honom till svars. Det måste finnas en rimlig förklaring till att han samarbetar med skurkar."
"Jag håller med dig" svarade Lucia. "Vi går upp."

Det knackade på dörren. Bert stack sig i fingret av ren förskräckelse. En rubinfärgad bloddroppe rann sakta ned för hans finger.
"Hallå! Är ni där?" Det var en kvinnoröst som talade. "Sverre... är du där?"
Sverre stelnade till. Det var Lucias röst. Hur fan kunde hon veta att han var här?
Han lade ett pekfinger för munnen för att markera för de andra att fullständig tystnad skulle ljuda. Sedan tog han upp ett papper och skrev:
"Jävla skit. De är här. Vi måste skynda oss. Är ni klara?"
Bert och Klasse nickade. Bra, då var det bara att öppna fönstret och hoppa.
Han gick fram till fönsterna och slog upp dem. Sen vinkade han till Bert och Klasse. De tog tag i varsin hörna i de ihopsydda lakanena och tog sats. Bert hade laktosgranen under ena armen. Sen hoppade de.

"De öppnar inte" konstaterade Rolle. "Vad gör vi nu?"
"Vi måste slå in dörren."
"Slå in den?! Är du tokig?! Det kan inte vara bra för min kommande valkampanj!"
"SKIT I DIN VALKAMPANJ!" Lucia var väldigt upprörd. "HELA VÄRLDEN STÅR PÅ SPEL OCH ALLT DU TJATAR OM ÄR EN KORKAD MANDATPERIOD! FÖR HELVETE!"
Rolle tystnade. Han kände sig korkad.
"Okej, då slår vi in dörren"svarade han och bet ihop. Han såg socialdemokraterna tog makten. Farväl jobbskatteavdraget. Hej höga skatter.
De tog sats och tog i med all sin kraft. Med ett bra föll trädörren i golvet. Lucia och Rolle möttes av ett tomt rum med öppna fönster. Förövarna var inte där.
"Fort ned!" skrek Lucia. "De smiter, de smiter!"

Jakten är igång. Och det är bara två avsnitt kvar. Kommer allt lösa sig till det bästa?

21 december

Rolle, Lucia och Åke hade äntligen fixad en bostad att dra sig tillbaka i. De hade bokat för ett par dagar framöver, ingen av dem visste hur lång tid det skulle ta för att få uppdraget avslutat.
"Skönt, då är tak över huvudet fixat i alla fall" sa Rolle. "Ska vi ta en runda för att leta efter skurkarna?"
"Jag tycker att vi ska göra det. Mögdor är ändå hyfsat stort, det kan bli klurigt att hitta dem."
"Precis min tanke. Ska vi?"
Vännerna gick ut från hotellet och ut på Mögdors stad. Överallt var husen smutsiga, folket luktade avfall och marken bestod till största del av äppleskruttar. De frågade sig runt efter Bert och Klasse men ingen tycktes sett röken av dem. Ett antal timmar senare stannade de till vid ett café för att ta en fika. Rolle muttrade:
"Vi måste hitta dem snarast. Det är jul på torsdag och jag måste hinna hem INNAN Kalle Anka börjar."
"Du ska se att vi löser detta. Jag är helt säker på att vi kommer hinna hem till båda Kalle Anka, mat och julklappsöppning. Oroa dig inte Rolle lilla."
"Men om vi inte hittar dem då?" Rolle stannade upp. "Tänk om de hinner förstöra världen?"
"Rolle, har du börjat tvivla på vå förmåga?"
"Alltså... lite. Det känns som om vi stampat runt i flera veckor nu, utan resultat. Jag har ett valresultat att tänka på. Stölden av laktosgranen kan inte vara bra för opinionsmätningarna."
"Det löser sig Rolle." Lucia vände sig mot Åke. Nu Åke, nu är det din tur att glänsa. Känner du vibbarna av granen?"
Renen frustade och hostade. Han vred sig och luktade. Plötsligt fick han fnatt och började skena hejvilt mot stadens mittpunkt.
"ÅKE! STANNA!" vrålade Rolle.
"TYST ROLLE! TYST! Han har fått upp ett spår" sa Lucia.
"Ett spår?"
"Ja.. ett spår av laktosgranen."

Sverre tog en sedvanlig slurk kanelte och lutade sig tillbaka i stolen. Han tänkte på den långa resan som varit under december månad. Om alla människor han träffat, all glädje han känt. Nu var målet att förstöra julen så nära och han kände en lättnad. Äntligen skulle allt vara över. Han funderade över på vad som skulle hända sedan. Skulle han träffa Lucia igen? Skulle hon förstå hans val? Skulle hon vilja bli hans?
Han suckade. Så många tankar, så många kval. Han ville så gärna att hon skulle känna det han kände. Att hon skulle vara nära honom. Röra honom.
Nåväl, nu stod julens förintelse högst på listan. Och Sverre gjorde som hans mor alltid sagt: "en sak i taget, annars blir det bara en massa slarvfel." Och slarvfel med julens förintelse, det kunde han inte låta ske.
Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och log. John Blund kom på besök och fyllde hans ögon med sömnpulver. Han gäspade, blinkade en sista gång och föll sedan djupt, djupt in i drömmarnas land.

Åke stannade plötsligt framför hotell Mögelost. Han ylade likt en ensam varg och krafsade med frambenet på dörren. Här fanns laktosgranen, Åkes luktsinne slog aldrig fel. Rolle och Lucia kom springade tätt bakom. De stannade upp och tittade på den gigantiska byggnaden. Den enda byggnaden de inte redan genomsökt.
"Så det är här allt kommer sluta" viskade Lucia. "Det är här granen finns..."
"Ja... det är det" sa Rolle när han äntligen kommit ifatt. "Ska vi?"
"Ja... det ska vi. Hoppas Sverre hade varit stolt över oss."
"Det hade han."
De gick in i foajén och fram till informationsdisken.
"Vi letar efter ett speciellt rum" sa Rolle till killen som hade hand om rumsbokningen.
"Vilket då?"
"Det är en Klasse och Berts rum."
"Vänta så ska jag kolla" svarade killen. Han knappade på datorn och sa sedan.
"Klasse, Sverre och Bert innehar rum nummer 4."
Lucia reagerade på att Sverres namn nämndes.
"Sverre?"
"Ja, han anlände med de andra två herrarna."
"Det kan inte stämma" sa Lucia panikslaget. "Hade de... en gran med sig?"
"Ja, det stämmer" nickade killen. "En vit julgran med röda kottar."
Lucia svalde en klump saliv och sa med tydlig gråt i rösten: "Åh... herregud."

Ojoj, nu bränns det. Kommer Lucia kunna förlåta Sverre? Missa inte nästa avsnitt av "Jul i Skitsjö."

20 december

Efter att ha vandrat genom snöstorm och isig kyla, var Klasse, Bert och Sverre framme i Mögdor - världens största avfallsstation och platsen där världens öde skulle avgöras. De tog in på hotell Mögelost för att spendera natten.
För att planen skulle få verklig effekt, var de tvungna att köpa en speciell koppargryta av en köpman vid namn Fredrik. Och han råkade vara på semester. När skulle han finnas tillgänglig för handel? Ja, enligt en lapp på hans butik råkade det vara 23:e december.
"Det var ju just snyggt" morrade Bert och gick i en cirkel upp på hotellrummet. "Nu sitter vi fast i den här skithålan i 4 dagar. "Måtte gubben ha fått in grytan så planen kan gå i lås."
"Det bör han ha. Annat vore ju väldigt patetiskt" svarade Klasse och dinglade med fötterna på sängkanten.
"Precis" instämde Sverre och tog en tugga från ett äpple han haft i sin matsäck.
"Det jobbiga är..." fortsatte Bert och stannade upp. "...att vi kanske får... besök. Av dina vänner. De kommer garanterat vilja stoppa oss."
"Ja, de kan bli ett problem" svarade Klasse.
"Sant. Men ifall det skulle bli så...så stoppar jag dem. Jag är den enda som kan göra det" svarade Sverre. "Men oroa er inte, allt kommer bli preeeecis som vi vill."

Under tiden så anlände Lucia, Rolle och Åke till Mögdor. De hade hört folk på vägen tala om tre väldigt lustiga resenärer. Beskrivning på de nämnde hade de dock inte fått. Ingen mindes hur de såg ut.
"Jahapp. Vad gör vi nu då?" sa Rolle till Lucia. "Spåren slutar här. Vart kan de tagit vägen?"
"Det finns en möjlighet att de befinner sig just här" svarade Lucia. "Här i Mögdor finns en gigantisk vulkan. Det sägs att det är just i den vulkanen som laktosgranen måste kokas för att kunna användas. Vart vet jag dock ej. Ingen annan heller för den delen."
"Då föreslår jag att vi stannar här. Finns det något ställe att bo på?"
"Det finns två hotell. Hotell Mögelost som är det billigaste. Och sen finns hotell Brieost. Lite dyrare men mycket bättre mat."
"Jaha... och hur vet du det? Är du här ofta?"
"Nä.. men jag skrev ut en resebroschyr från internet."
"På det viset."
"Mmmm."
"Då är det bara att vänta ut dem då?"
"Precis. Vi tar in på hotellet. I morgon börjar vi genomsöka staden."

Spänningen tätnar. De båda lagen är närmare varandra än någonsin. Hur ska detta sluta? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

19 december

"Jag gör det. Jag följer med." Sverre hade funderat hela natten. Han hade legat sömnlös och tittat upp på stjärnorna genom grottmynningen. Han hatade julen. Så var det. Och han hade alltid funderat över ett sätt att döda julglädjen. Laktosgranen och Frollicstenen var svaret. Så mycket visste han.
"Va bra att du kommit fram till ett så vettigt svar. Fast å andra sidan, hade du inte följt med oss så hade vi varit tvungna att döda dig" fnissade Bert medan han värmde en gryta med äpplesoppa.
"Jag har bara ett villkor" avbröt Sverre, Bert.
"Och det är?"
"Att du inte dödar mina vänner. Att du låter Rolle och Åke få en gasmask. Att du skonar... Lucia."
"Lucia?"
"Ja... hon är den där gråklädda vandraren. Låt samtliga tre vara ifred."

"Jag lovar."
Sverre hade gjort den makabra upptäckten, att vandraren var en kvinna, redan den dagen han mötte henne. En man, åtminstone inte en normalt byggd man, hade inte ett så förträffligt bystmått. Och den ljusa rösten var inte desto mindre feminin.
"Vart ska vi gå?" frågade Sverre och fortsatte: "Hur gör vi med granen? Hur kan vi utvinna dess krafter? Hur kan vi skapa Frollicstenen?"
"Vi ska till en plats kallad...Mögdor. En hemsk plats vid världens ände. Där ska vi hissa ned granen i en stor gryta med vatten. Om allt faller på plats så kommer den kokar och bli en vanlig gran. Själva mjölksockret kommer hamna i vattnet och bilda en magisk dryck. Och det är denna drycken som jag och min vän Klasse ska dricka. För att fisa ihjäl hela världen."
"Men Frollicstenen då?"
"I resterna av trolldrycken så doppar vi en sten. Den stenen kommer få magiska krafter. Därefter mumlar du en hemlig trollramsa och aktiverar kraften. Enkelt va?"
"Mmm."
"Det är så det ligger till. Packa dina väskor nu. Jag ska väcka Klasse. Vi har inte långt kvar att gå."

"Åke för fan!" svor Lucia och sparkade renen strategiskt vid njurarna. "Vi måste dra nu. Annars kommer vi inte hinna i tid!" Åke vaknade mumlandes och tittade trött på Lucia och Rolle. Han tog en tugga halm och nös. "Hösnuva. Just snyggt jobbat Åke" tänkte han och ställde sig på sina fyra ostadiga ben.
Det hade gått ett par dagar sen Sverre föll ned för ravinen och saknade hade lagt sig. All fokus var riktad på att hitta granen och de tre vännerna hade hittat ett riktigt intressant spår. I snön syntes fotspår efter två människor och mellan dem dragspår efter något tungt. Laktosgranen, givetvis. Det var de överens om.
"Vi måste lägga upp en strategi till när vi väl stöter på förövarna" sa Rolle och kliade sig på magen. "Några vettiga förslag?"
"Jag tycker att vi smyger oss på dem och kastar oss på dem. De är bara två så vi ska nog klara av dem" svarade Lucia. "Åke kan stånga dem medvetslösa. Sen häller vi en dunken bensin vi hittade häromdagen på granen och sätter fyr. Lätt som en plätt."
"Låter vettigt. Vi har ju inte så mycket tid. Det är ju ändå 19 december idag. 6 dagar är inte för mycket tid."
"Sant. Därför måste vi skynda oss."

Planen är klar. Nu fattas bara att hitta tjuvarna. Hur kommer Lucia reagera när hon ser Sverre med tjuvarna? Och blir hon förkrossad när hon inser att han samarbetar med dem? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

18 december

Efter stora tårar av floder hade Lucia äntligen återhämtat sig. Hon insåg att Sverre kunde vara förlorad för alltid. Det fanns ett litet hopp om att han skulle överlevt lavinen. Chansen var minimal men den fanns ändå där. Och så länge hoppet fanns så var allt annat möjligt. Rolle tyckte synd om Lucia, han visste att hon älskade Sverre precis som han själv älskade sin hustru – en kvinna han inte träffat på flera dagar. Sorgen värkte i magen, både efter hans brors troliga död och saknaden av sin älskade.
”Kom Lucia. Vi måste gå vidare” sa han till den hulkande kvinnan som satt på knä i snön. ”Sverre hade inte velat se oss såhär. Han hade velat att vi skulle kämpa vidare. Det vet jag. Min bror må ha varit en surgubbe, men han hade faktiskt hjärtat på rätta stället.”
”Mmmm… jag vet. Och du har rätt. Granen måste hittas och återbördas till Gladby där glädjen kan neutralisera effekten.”
”Jag har tänkt på sak…” sa Rolle.
”Vadå?”
”Ja alltså… Jag anser att granen bör brännas när den hittas. Ett så fruktansvärt vapen bör inte finnas åkommligt för allmänheten.”
”Men alla fritidsgårdar då?”
”Äh, de före detta fritidsledarna förstår säkert. Jag träffade på en av dem för ett par dagar sedan. Trollkvinnan Gertie. Och hon var inte det minsta bitter.”
”Vilken tur. Men då är målet självklart nu. Vi måste bränna granen.”
”Absolut.”
”Då beger vi oss igen”. Lucia vände blicken mot Åke som stod och tvättade sin stjärt. ”Kom nu gamle ren. Vi måste gå vidare.”

Dagarna gick. Snöstorm efter snöstorm passerade när de tre vännerna kom till en liten by. De tog in på ett gammalt, gemytligt vandrarhem där de hyrde två rum. Renen Åke fick dela sovplats med hästarna nere i stallet. Klockan 6 morgon därpå väcktes båda av ett gigantiskt vrål:
”RENJÄVEL! TA DIN JÄVLA PENIS OCH DRA ÅT HELVETE!”
Lucia och Rolle kastade sig upp ur sina sängar, kastade hastigt på sig sina kläder och möttes ute i korridoren.
”Hörde du också?” frågade Rolle, Lucia.
”Ja. Undrar vad det var?”
De båda sprang ned för trapporna och rusade ut till stallet. Där stod en förbannad adelsman med ett gevär riktat mot Åke som satt uppe i ett träd.
”Vad har hänt?” frågade Lucia och tittade med undrande ögon på adelsmannen.
”Är det din ren?”
”Det kan man väl säga.”
”Då ska jag be och tala om för dig” sa han och sänkte vapnet. ”När jag kom ut i morse för att fylla på halm så var… det där…” Han pekade på renen. ”Det där äcklet betäckte min Maja.”
”Maja?”
”Ja. Min prisbelönta häst! Han var i full färd med att göra det ena och det andra äckliga… Åh!”
”Jag, jag ber så mycket om ursäkt. Han är sån.”
”Det ändrar inte faktumet att han besudlat min häst!”
”Finns det något jag kan göra för att gottgöra dig?” Lucia bockade sig ned och blottade sin urringning. Ett väl strategiskt drag som fick adelsmannen och flämta.
”He..he..alltså. Nej… se bara till att han inte gör om det fler gånger.”
”Jag lovar.”

Åke blev, av Lucia och Rolle, utskälld efter noter. Därefter fick han halm och de båda gick in för att äta frukost. Efter matpausen fortsatte resan. Långt, långt ut på tundran.

Oj, så kan det gå. Och snart är det julafton. Kommer allt sluta väl för Sverre, Rolle och de andra? Och vad ska det bli av med Åke? Läs fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”