24 december

Klättringen var lång och jobbig. På julaftonsmorgon var de tre skurkarna framme på toppen. Vinden susade mellan bergstopparna, fåglarna sjöng. Snön föll som vitt puder över Mögdor. Den gråa sunkiga miljön förvandlades till ett vackert vinterland.
"Vänner, vårt mål är nått" sa Bert och flinade. "Nu är det endast promenaden till till kratern kvar."
"Hur långt är det dit?" undrade Sverre.
"Inte långt. Maximalt 5 minuter."
De skrattade ljudligt åt framgången. Det var inte ofta skurkarna segrade. Och allt tydde på att vinsten var i hamn. Sen gick de. Väl framme vid kratern fyllde de koppargrytan med vatten och lade i granen. Nu återstod bara att doppa den i det varma berget.
"Vänner" sa Bert och bröstade upp sig. "Vår vandring har varit lång och mödosam. Vi har kämpat genom is och snö, blivit jagade av vargar, lucior och överviktiga män. En fiende har blivit vår vän." Bert pekade på Sverre. "Sverre, du var länge en av våra värsta fiender. Du var en man som ville förhindra vårt världsherravälde. Men du ändrade dig. Och det är vi tacksamma över." Sverre rodnade.
"Äh, det var så lite så. Jag vill ju egentligen bara bli av med julen..."
"STOPP!"
De tre vände sig förskräckt om. De kände igen den rösten. Emot dem kom en rasande Lucia gående.
"Tror ni på allvar att ni kommer lyckas med er djävulska plan?!"
Bert svalde nervöst.
"Ja.. det är väl tanken" darrade Klasse.
"Sverre!" skrek Lucia. "Har du någon aning om hur orolig jag varit för dig? Jag trodde du blev dödad av björnen. Men istället lierar du dig med fienden. Vad har du till ditt försvar?!"
"Lucia..."
"Du vet mitt namn?" Lucia blev paff.
"Jag har känt till din identitet ända sedan vi träffades. Jag var inne på din linje, att världen går under är hemskt. Men..."
"Vadå men? det finns inga men!"
"Lucia, dessa två killar har lovat att skona er... och... ja... anledning att jag går med på att hjälpa Bert och Klasse är för att... för att skapa Frollicstenen."
"....du känner alltså till den."
"Mhmm... och du vet hur mycket jag hatar julen. Detta är min chans att förstöra den. Ta bort den. Radera den helt och hållet."
"Jag trodde du hade förändrats..."
"Tyvärr Lucia..."
Bert plockade upp en pistol och riktade den mot Lucia. "Och nu är det dags för oss att göra det vi kommit för att göra. Klasse, bind Lucia och Rolle."
Rolle hade under hela förloppet stått som förstenad. Han klarade inte av julhat, han blev så rädd för det.
"Vart är renen?" fnös Bert.
"Han är där nere. Renar kan inte klättra i rep."
"Sant."
Lucia och Rulle blev bundna vid ett träd. Bert skrattade hjärtlös och riktade pistolen mot dem.
"Nu är det dags...HAHAHAHA!" skrattade han.
Plötsligt, från ingenstans, kom fyra dvärgar på skidor. De körde med all kraft och sprätte upp snö i Berts ansikte. Bert trillade omkull i snön och skrek av smärta.
"Brorsorna!" skrek Klasse förskräckt. Han tog till flykten mot bergets kant. "FAN! ALLT ÄR FÖRLORAT" skrek han och grät.
Dvärgarna brottade ned sin bror och band honom och Bert. Sen frigav de Lucia och Rolle.
"Åh, tack. Ni har räddat världen!" sa Lucia glatt och kramade dvärgarna. "Nu återstår bara Sverre..."
Sverre stod på kanten med granen i handen och tittade ned i kratern. Han kunde inte släppa Lucias ansiktsuttryck. Besvikelsen, smärtan. Var julens död värt det? Nej.
"Jag..." sa han tyst. "Jag... jag ger upp."
"Ger upp...?" frågade Lucia och lade en hand på hans axel.
"Ja... När jag vaknade i den där grottan efter att Bert och Klasse räddat mig... så kände jag en enorm tacksamhetsskuld till dem. Jag antar att det var därför jag ändrade åsikt om granen. Lucia, jag låter julen leva. Jag..."
"Du....?"
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med."
De kysstes där uppe på berget i Mögdor. Tiden stannade, fåglarna sjöng. Det var en vacker julaftonsmorgon och världen var räddad.
"Hur gör vi med granen?" frågade Rolle plötsligt. "Ska vi bränna den?"
"Nej" sa Lucia. "Vi låter Åke äta den. Jag tror han är sugen. Hans mjölkmage kan trots allt inte bli värre."

Och så räddades världen från laktosgranen och dess ondskefulla inverkan på folk. Julen räddades och alla var glada. Till och med Skitsjöborna. De slutade vara sura och flyttade in till Gladby där de firade jul med alla andra. Lucia och Sverre gifte sig i stadens kyrka där borgmästare Rolle Rullman vigde dem. Åke fick jobb på soptippen. En ren med hans mage kunde nämligen smälte det mesta i sopväg. Halvåret efter förlorade Rolle mot den socialdemokratiska oppositionsledaren på grund av rådande finanskris.

Vad hände med Klasse och Bert då?
Klasse återförenades med sina fyra bröder och gick med i skinkföretaget. Bert landsförvisades och är numera språkrör för Norges miljöparti.

Slutet gott, allting gott.

GOD JUL!