14 december

18 timmars vandring tog även död på den bästa sportfånen och när resans slut nalkades var de fyra vännerna, med undantag för vandraren, fullständigt slutkörda.
"Jag.. jag orkar inte gå ett steg mer..." flåsade Rolle Rullman och höll ett fast grepp kring en kotte. Han hade så mycket håll att han nästan skulle spy. Rolle var van vid kortare strapatser - mellan kontoret och toaletten var den vanligaste vägen för honom.
"Vi är snart där" svarade vandraren som knappt var andfådd. Det enda synliga tecknet att vandraren gått så pass långt, var stora, blöta fläckar precis i armvecket. "Vi ska bara förbi den där ICA-butiken och 100 meter åt väst" fortsatte hon och pekade på en liten nätt butik.
Vädret i Skitsjö var ovanligt bra. Solen sken och fåglarna kvittrade. Staden började vakna och butiksinnehavarna satte ut sina reklamskyltar för att locka kunder. Eller ja. De två hus som faktiskt sysslade med handel.
Sverre frustade och svor. Han hade varit tvungen att släpa på Åke som vrickat fötterna efter 10 timmar.
"Din ren borde banta. Han väger på tok för mycket" svor Sverre.
"Han är inte tjock. Rund är faktiskt också en form" snäste vandraren tillbaka. Inte elakt utan med med en retfull, sarkastisk underbetoning. Rolle såg det. Han visste numera om vandrarens verkliga identitet och den brinnande kärleken för hans sura bror.

De fyra vännerna stannade till, Sverre släppte ned Åke och torkade svetten ur pannan när plötsligt en trallvänlig julsång började ljuda.
"Julen är kommen för stoooora och små. Och julen är häääärligt vit. Vit och grann med en och en annan julgranskuuuuula som är rööööd. Som jordgubbar men ändå inteeeee" lät den glada sången. Sverre rös igenom hela kroppen. Fastän han jagade laktosgranen och höll sams med sin bror, så var han faktiskt en julhatare inombord. Och att avsky julsånger tillhörde livsstilen. Plötsligt dog sången ut och fyra små skalliga dvärgar i långkalsonger kom farande på minimala skidor. De stannade upp när de såg vandraren och utbröt:
"VANDRAREN! Hur är det med dig?!"
Rolle ryckte till. Kände inte Lucias vänner till hennes riktiga identitet? Han lät dock bli att fråga. Han hade ju ändå lovat henne att inte röja hemligheten. Och Rolle Rullman höll alltid vad han lovat.
"Jotack. Det är bra med mig. Hur är det med er mina små stjärtgossar?" svarade hon glatt och sträckte ut armarna. De fula små dvärgarna hoppade upp i hennes famn och kramades och pussades.
"Vi mår braaaaa" sa de alla i ljus stämma. "Följ med oss hem och få en kopp med glögg vetvi!"

Stjärtgossarna bodde vackert beläget vid Skitsjön, som inte alls var så hemsk som namnet antydde.
Tvärtom så var vattnet klart och fullt med fiskar. Dock inte på vintern så klart. Nu låg ett tjock istäcke över vattnet.
I dvärgarnas lyxiga villa fick de tre hjältarna varsin kopp rykande lättglögg. Renen Åke fick granbarrste.
"Jag önskar att vi vore här av andra anledningar. Dock har vi ett önskan att be er om" sa vandraren med ledsam ton.
"Vadå?" sa Frasse.
"Har något hänt?" sa Masse.
"Det kan man väl säga" svarade Lucia. "Någon har stulit laktosgranen och vi behöver er hjälp." De fyra små stjärtgossarna tystnade.
Lasse tog ordet:
"Vet ni vem som tagit den?"
"Nej, tyvärr inte. Men jag misstänker att ni vet."
"Det finns bara en som kan komma på att sno ett så fruktansvärt vapen" sa Hasse och tog en kort paus. "Klasse, vår onda fillingbror som svurit att sätta världen i fördärv."

Stjärtgossarna är visa och säljer mycket skinka. Men kommer de kunna stoppa sin onda filling i tid? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."