3 december

Väl framme vid stortorget såg Rolle Rullman katastrofen. Där den präktiga granen en gång stått och svept sin majestätiska skugga över Gladbys handelscentrum, fanns nu bara ett par barr och en maläten kotte kvar. Rolle föll skrikande ned på knä och tårarna forsade som floder nedför hans kinder.
"VARFÖR, VARFÖR?!" skrek han och slog knogarna blodiga i asfalten.
Runt honom samlades Gladbyborna tyst och observerade händelseförloppet.
En liten pojke i 10-års åldern gick sakta fram till den förtvivlade mannen, lutade sitt huvud mot hans öra och viskade:
"Jag tror jag vet vem som stal granen…"

På en annan plats någonstans mellan Gladby och Skitsjö, kom en gråklädd vandrare med en ren gående. Vandrarens ljusblonda hår svajade i vinden och de trasiga tygskorna lämnade små fotspår i snön. Renen lunkade troget bakom och stannade då och då till för att mumsa lite på unggranar.
"Åke, sluta upp med det där" väste vandraren och drog i repet som satt fast i halsbandet som prydde renens strupe.
"Vi har bråttom. Vi måste hitta skydd innan den nalkande snöstormen gör det helt omöjligt att ta sig fram på stigarna."
Renen tittade obekymrat upp på sin ledsagare och rörde runt med den rosa tungan i munnen för att peta bort granbarren som fastnat mellan tänderna.

Kväll blev till natt, natt blev till dag och morgonen därpå, härjades av det värsta ovädret på över 100 år. Sverre satt hemma i sin fula timmerstuga och läppjade på en kopp varmt te, när det plötsligt bankade på dörren. Han reste sig ur stolen och hasade sig fram till dörren och öppnade. Utanför stod en snötäckt, mystiskt figur med blont hår och en ren vid sin sida.
"Kan jag få komma in och få lite varmt att dricka? Min ren Åke vill också ha något. Men ge honom inte mjölk eller alkoholhaltig dryck. Det skulle bara innebära stor fara för oss alla."

Vem är den mystiska vandraren? Har vandraren något med granens försvinnande att göra? Och varför kan inte renen Åke få mjölk eller alkoholhaltig dryck? Läs den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”