24 december

Klättringen var lång och jobbig. På julaftonsmorgon var de tre skurkarna framme på toppen. Vinden susade mellan bergstopparna, fåglarna sjöng. Snön föll som vitt puder över Mögdor. Den gråa sunkiga miljön förvandlades till ett vackert vinterland.
"Vänner, vårt mål är nått" sa Bert och flinade. "Nu är det endast promenaden till till kratern kvar."
"Hur långt är det dit?" undrade Sverre.
"Inte långt. Maximalt 5 minuter."
De skrattade ljudligt åt framgången. Det var inte ofta skurkarna segrade. Och allt tydde på att vinsten var i hamn. Sen gick de. Väl framme vid kratern fyllde de koppargrytan med vatten och lade i granen. Nu återstod bara att doppa den i det varma berget.
"Vänner" sa Bert och bröstade upp sig. "Vår vandring har varit lång och mödosam. Vi har kämpat genom is och snö, blivit jagade av vargar, lucior och överviktiga män. En fiende har blivit vår vän." Bert pekade på Sverre. "Sverre, du var länge en av våra värsta fiender. Du var en man som ville förhindra vårt världsherravälde. Men du ändrade dig. Och det är vi tacksamma över." Sverre rodnade.
"Äh, det var så lite så. Jag vill ju egentligen bara bli av med julen..."
"STOPP!"
De tre vände sig förskräckt om. De kände igen den rösten. Emot dem kom en rasande Lucia gående.
"Tror ni på allvar att ni kommer lyckas med er djävulska plan?!"
Bert svalde nervöst.
"Ja.. det är väl tanken" darrade Klasse.
"Sverre!" skrek Lucia. "Har du någon aning om hur orolig jag varit för dig? Jag trodde du blev dödad av björnen. Men istället lierar du dig med fienden. Vad har du till ditt försvar?!"
"Lucia..."
"Du vet mitt namn?" Lucia blev paff.
"Jag har känt till din identitet ända sedan vi träffades. Jag var inne på din linje, att världen går under är hemskt. Men..."
"Vadå men? det finns inga men!"
"Lucia, dessa två killar har lovat att skona er... och... ja... anledning att jag går med på att hjälpa Bert och Klasse är för att... för att skapa Frollicstenen."
"....du känner alltså till den."
"Mhmm... och du vet hur mycket jag hatar julen. Detta är min chans att förstöra den. Ta bort den. Radera den helt och hållet."
"Jag trodde du hade förändrats..."
"Tyvärr Lucia..."
Bert plockade upp en pistol och riktade den mot Lucia. "Och nu är det dags för oss att göra det vi kommit för att göra. Klasse, bind Lucia och Rolle."
Rolle hade under hela förloppet stått som förstenad. Han klarade inte av julhat, han blev så rädd för det.
"Vart är renen?" fnös Bert.
"Han är där nere. Renar kan inte klättra i rep."
"Sant."
Lucia och Rulle blev bundna vid ett träd. Bert skrattade hjärtlös och riktade pistolen mot dem.
"Nu är det dags...HAHAHAHA!" skrattade han.
Plötsligt, från ingenstans, kom fyra dvärgar på skidor. De körde med all kraft och sprätte upp snö i Berts ansikte. Bert trillade omkull i snön och skrek av smärta.
"Brorsorna!" skrek Klasse förskräckt. Han tog till flykten mot bergets kant. "FAN! ALLT ÄR FÖRLORAT" skrek han och grät.
Dvärgarna brottade ned sin bror och band honom och Bert. Sen frigav de Lucia och Rolle.
"Åh, tack. Ni har räddat världen!" sa Lucia glatt och kramade dvärgarna. "Nu återstår bara Sverre..."
Sverre stod på kanten med granen i handen och tittade ned i kratern. Han kunde inte släppa Lucias ansiktsuttryck. Besvikelsen, smärtan. Var julens död värt det? Nej.
"Jag..." sa han tyst. "Jag... jag ger upp."
"Ger upp...?" frågade Lucia och lade en hand på hans axel.
"Ja... När jag vaknade i den där grottan efter att Bert och Klasse räddat mig... så kände jag en enorm tacksamhetsskuld till dem. Jag antar att det var därför jag ändrade åsikt om granen. Lucia, jag låter julen leva. Jag..."
"Du....?"
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med."
De kysstes där uppe på berget i Mögdor. Tiden stannade, fåglarna sjöng. Det var en vacker julaftonsmorgon och världen var räddad.
"Hur gör vi med granen?" frågade Rolle plötsligt. "Ska vi bränna den?"
"Nej" sa Lucia. "Vi låter Åke äta den. Jag tror han är sugen. Hans mjölkmage kan trots allt inte bli värre."

Och så räddades världen från laktosgranen och dess ondskefulla inverkan på folk. Julen räddades och alla var glada. Till och med Skitsjöborna. De slutade vara sura och flyttade in till Gladby där de firade jul med alla andra. Lucia och Sverre gifte sig i stadens kyrka där borgmästare Rolle Rullman vigde dem. Åke fick jobb på soptippen. En ren med hans mage kunde nämligen smälte det mesta i sopväg. Halvåret efter förlorade Rolle mot den socialdemokratiska oppositionsledaren på grund av rådande finanskris.

Vad hände med Klasse och Bert då?
Klasse återförenades med sina fyra bröder och gick med i skinkföretaget. Bert landsförvisades och är numera språkrör för Norges miljöparti.

Slutet gott, allting gott.

GOD JUL!

23 december

Tack vare fallskärmen landade de mjukt på marken. Snön yrde när fötterna träffade den isiga gräsmattan.
"Vi klarade det. Vi klarade det!" Sverre blev tårögd av lycka. Målet var nära. Snart skulle julen försvinna.
"Ja, vi klarade det. Men nu återstår att ta oss till Fredrik och köpa grytan" sa Bert.
"Vart håller han hus?" undrade Sverre.
"Han bor där borta, på andra sidan bron." Klasse pekade för att klargöra för Sverre.
"Okej, jag fattar."
"Bra."
"Då beger vi oss!"
De tre sprang för full hals över bron och fram till butiken. Sverre knackade med bestämde slag och vrålade: "Öppna, det är bråttom!"
En smal man med krokig näsa öppnade dörren. Han tittade på de tre och frågade: "Vad har ni beställt?"
"En koppargryta tack."
"Ah, ja just det. Vänta lite." Gubben vände och gick in i stugan. En kort vändning senare var han tillbaka.
"Här har ni den."
"Vad blir det?"
"33,50 kr"
Bert öppnade sin slitna plånbok och betalade. Han tyckte priset var en aningen högt men det fanns ingen tid för prutning. Nu gällde snabba ryck. Fredrik stängde dörren. Nu var det dags. Dags att koka granen.
"Kom vänner, nu går vi!" sa Bert gladlynt. "Mot berget där laktosgranen ska kokas!"

Samtidigt så hade Rolle, Lucia och Åke tagit sig ned för trappan och slängt sig ut ur hotellet.
"Vart tog dem vägen?!" flåsade Rolle.
"Jag vet inte" svarade Lucia. "Några spår vi kan följa?"
"Hm.."
De gick till baksidan av hotellet. De hade sett ut genom hotellrummets fönster att rummet vätte mot en bred å. Och den ån fanns på baksidan.
"Här finns spår!" utbrast Rolle och pekade ned på marken. "Här! Här!"
"Bravo!" Lucia sken upp. "Nu blir det en enkel match att spåra dem!"

Bert, Klasse och Rolle rusade med all kraft genom den meterhöga snön. De var snart framme. Berget låg majestätiskt utbrett framför dem. Allt som återstod var att bestiga berget och doppa granen i vattnet. Sen var det upplagt för härskande och söndrande. De stannade upp och spanade. Berget var inte särskilt högt. En rask promenad var bara nyttigt för kroppen.
"Nu killar, nu är vi framme" sa Bert och öppnade sin ryggsäck.
"Vad gör du?" undrade Sverre.
"Jag plockar fram ett rep. Vi ska trots allt bestiga ett berg."

Kommer Lucia, Rolle och Åke hinna i tid för att stoppa skurkarna. Kommer julen bli räddad? Läs sista avsnittet i morgon av "Jul i Skitsjö."

22 december

Telefonen skrek likt en bäbis som söker mammas uppmärksamhet. Sverre vaknade våldsamt och stirrade på den. Bert och Klasse tystnade och stirrade förskräckt på den.
"Vem... kan det vara?" viskade Klasse.
"Jag vet inte... har någon här beställt något via roomservice?" svarade Sverre.
"Jag har inte" snäste Bert.
"Men svara då för fan" väste Sverre till Bert.
"Gör det själv!"
"Jaja."
Sverre smög fram till den dönande kommunikationsapparaten, lyften luren och sa med ett obehagligt lugnt:
"Rummer nummer 4"
"Det är från Fredriks plåt och skruv. Ni hade lämnat ett kuvert med en beställning här. Jag vill bara meddela att min semester är över. Ni kan komma och hämta er koppargryta."
"Jamen, det är ju strålande!" Sverre sken upp. "Vi kommer på momangen!"
"Vem var det?" frågade Bert.
"Det var från Fredriks plåt och skruv. Vår koppargryta är inne."
"Men han var väl på semester?"
"Tydligen är han redan tillbaka."
"Men skitbra! Då hämtar vi den."
De tre antagonisterna kastade på sina kläder och begav sig ned mot fojaén. Sverre gick i täten. När de kom ned för trappan stelnade han till. Synen han möttes av var den sista han ville se.
I soffgruppen satt Lucia och Rolle. Bredvid dem stod Åke.!
"Fort, upp igen!" viskade han till de andra två. "Våra förföljare är här."
"VA?!" viskade Bert tillbaka. "Hur fan hann de hit så snabbt?!"
"Jag vet inte. Men de är här. För fan, upp igen!"
De sprang upp för trapporna, stängde rumsdörren och låste.
"Fy fan, det där var nära" sa Klasse med nerös röst.
"Hur gör vi nu?" sa Bert. "Vi kommer ju inte ut!"
"Jag vet..." sa Sverre. "Jag vet hur vi ska göra."
"Hur då?" sa Bert.

"Vi tar fönstervägen."
"Fönstervägen?! Har du blivit helt tokig? Vi är på femte våningen!"
"Vi måste chansa. Plocka fram alla lakan och sy ihop dem."
"Sy ihop dem?"
"Ja, vi ska bygga en gigantisk fallskärm."

Nere i lobbyn satt Lucia och tankarna for som vidbrända illrar genom hennes huvud. Sverre, var det verkligen hennes Sverre? Hur kunde han göra något så ondskapsfullt som att slå följe med historiens skurkar?
"Vi beger oss upp till deras rum" sa Rolle plötsligt. "Om det är min bror som håller hus där uppe så vill jag ställa honom till svars. Det måste finnas en rimlig förklaring till att han samarbetar med skurkar."
"Jag håller med dig" svarade Lucia. "Vi går upp."

Det knackade på dörren. Bert stack sig i fingret av ren förskräckelse. En rubinfärgad bloddroppe rann sakta ned för hans finger.
"Hallå! Är ni där?" Det var en kvinnoröst som talade. "Sverre... är du där?"
Sverre stelnade till. Det var Lucias röst. Hur fan kunde hon veta att han var här?
Han lade ett pekfinger för munnen för att markera för de andra att fullständig tystnad skulle ljuda. Sedan tog han upp ett papper och skrev:
"Jävla skit. De är här. Vi måste skynda oss. Är ni klara?"
Bert och Klasse nickade. Bra, då var det bara att öppna fönstret och hoppa.
Han gick fram till fönsterna och slog upp dem. Sen vinkade han till Bert och Klasse. De tog tag i varsin hörna i de ihopsydda lakanena och tog sats. Bert hade laktosgranen under ena armen. Sen hoppade de.

"De öppnar inte" konstaterade Rolle. "Vad gör vi nu?"
"Vi måste slå in dörren."
"Slå in den?! Är du tokig?! Det kan inte vara bra för min kommande valkampanj!"
"SKIT I DIN VALKAMPANJ!" Lucia var väldigt upprörd. "HELA VÄRLDEN STÅR PÅ SPEL OCH ALLT DU TJATAR OM ÄR EN KORKAD MANDATPERIOD! FÖR HELVETE!"
Rolle tystnade. Han kände sig korkad.
"Okej, då slår vi in dörren"svarade han och bet ihop. Han såg socialdemokraterna tog makten. Farväl jobbskatteavdraget. Hej höga skatter.
De tog sats och tog i med all sin kraft. Med ett bra föll trädörren i golvet. Lucia och Rolle möttes av ett tomt rum med öppna fönster. Förövarna var inte där.
"Fort ned!" skrek Lucia. "De smiter, de smiter!"

Jakten är igång. Och det är bara två avsnitt kvar. Kommer allt lösa sig till det bästa?

21 december

Rolle, Lucia och Åke hade äntligen fixad en bostad att dra sig tillbaka i. De hade bokat för ett par dagar framöver, ingen av dem visste hur lång tid det skulle ta för att få uppdraget avslutat.
"Skönt, då är tak över huvudet fixat i alla fall" sa Rolle. "Ska vi ta en runda för att leta efter skurkarna?"
"Jag tycker att vi ska göra det. Mögdor är ändå hyfsat stort, det kan bli klurigt att hitta dem."
"Precis min tanke. Ska vi?"
Vännerna gick ut från hotellet och ut på Mögdors stad. Överallt var husen smutsiga, folket luktade avfall och marken bestod till största del av äppleskruttar. De frågade sig runt efter Bert och Klasse men ingen tycktes sett röken av dem. Ett antal timmar senare stannade de till vid ett café för att ta en fika. Rolle muttrade:
"Vi måste hitta dem snarast. Det är jul på torsdag och jag måste hinna hem INNAN Kalle Anka börjar."
"Du ska se att vi löser detta. Jag är helt säker på att vi kommer hinna hem till båda Kalle Anka, mat och julklappsöppning. Oroa dig inte Rolle lilla."
"Men om vi inte hittar dem då?" Rolle stannade upp. "Tänk om de hinner förstöra världen?"
"Rolle, har du börjat tvivla på vå förmåga?"
"Alltså... lite. Det känns som om vi stampat runt i flera veckor nu, utan resultat. Jag har ett valresultat att tänka på. Stölden av laktosgranen kan inte vara bra för opinionsmätningarna."
"Det löser sig Rolle." Lucia vände sig mot Åke. Nu Åke, nu är det din tur att glänsa. Känner du vibbarna av granen?"
Renen frustade och hostade. Han vred sig och luktade. Plötsligt fick han fnatt och började skena hejvilt mot stadens mittpunkt.
"ÅKE! STANNA!" vrålade Rolle.
"TYST ROLLE! TYST! Han har fått upp ett spår" sa Lucia.
"Ett spår?"
"Ja.. ett spår av laktosgranen."

Sverre tog en sedvanlig slurk kanelte och lutade sig tillbaka i stolen. Han tänkte på den långa resan som varit under december månad. Om alla människor han träffat, all glädje han känt. Nu var målet att förstöra julen så nära och han kände en lättnad. Äntligen skulle allt vara över. Han funderade över på vad som skulle hända sedan. Skulle han träffa Lucia igen? Skulle hon förstå hans val? Skulle hon vilja bli hans?
Han suckade. Så många tankar, så många kval. Han ville så gärna att hon skulle känna det han kände. Att hon skulle vara nära honom. Röra honom.
Nåväl, nu stod julens förintelse högst på listan. Och Sverre gjorde som hans mor alltid sagt: "en sak i taget, annars blir det bara en massa slarvfel." Och slarvfel med julens förintelse, det kunde han inte låta ske.
Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och log. John Blund kom på besök och fyllde hans ögon med sömnpulver. Han gäspade, blinkade en sista gång och föll sedan djupt, djupt in i drömmarnas land.

Åke stannade plötsligt framför hotell Mögelost. Han ylade likt en ensam varg och krafsade med frambenet på dörren. Här fanns laktosgranen, Åkes luktsinne slog aldrig fel. Rolle och Lucia kom springade tätt bakom. De stannade upp och tittade på den gigantiska byggnaden. Den enda byggnaden de inte redan genomsökt.
"Så det är här allt kommer sluta" viskade Lucia. "Det är här granen finns..."
"Ja... det är det" sa Rolle när han äntligen kommit ifatt. "Ska vi?"
"Ja... det ska vi. Hoppas Sverre hade varit stolt över oss."
"Det hade han."
De gick in i foajén och fram till informationsdisken.
"Vi letar efter ett speciellt rum" sa Rolle till killen som hade hand om rumsbokningen.
"Vilket då?"
"Det är en Klasse och Berts rum."
"Vänta så ska jag kolla" svarade killen. Han knappade på datorn och sa sedan.
"Klasse, Sverre och Bert innehar rum nummer 4."
Lucia reagerade på att Sverres namn nämndes.
"Sverre?"
"Ja, han anlände med de andra två herrarna."
"Det kan inte stämma" sa Lucia panikslaget. "Hade de... en gran med sig?"
"Ja, det stämmer" nickade killen. "En vit julgran med röda kottar."
Lucia svalde en klump saliv och sa med tydlig gråt i rösten: "Åh... herregud."

Ojoj, nu bränns det. Kommer Lucia kunna förlåta Sverre? Missa inte nästa avsnitt av "Jul i Skitsjö."

20 december

Efter att ha vandrat genom snöstorm och isig kyla, var Klasse, Bert och Sverre framme i Mögdor - världens största avfallsstation och platsen där världens öde skulle avgöras. De tog in på hotell Mögelost för att spendera natten.
För att planen skulle få verklig effekt, var de tvungna att köpa en speciell koppargryta av en köpman vid namn Fredrik. Och han råkade vara på semester. När skulle han finnas tillgänglig för handel? Ja, enligt en lapp på hans butik råkade det vara 23:e december.
"Det var ju just snyggt" morrade Bert och gick i en cirkel upp på hotellrummet. "Nu sitter vi fast i den här skithålan i 4 dagar. "Måtte gubben ha fått in grytan så planen kan gå i lås."
"Det bör han ha. Annat vore ju väldigt patetiskt" svarade Klasse och dinglade med fötterna på sängkanten.
"Precis" instämde Sverre och tog en tugga från ett äpple han haft i sin matsäck.
"Det jobbiga är..." fortsatte Bert och stannade upp. "...att vi kanske får... besök. Av dina vänner. De kommer garanterat vilja stoppa oss."
"Ja, de kan bli ett problem" svarade Klasse.
"Sant. Men ifall det skulle bli så...så stoppar jag dem. Jag är den enda som kan göra det" svarade Sverre. "Men oroa er inte, allt kommer bli preeeecis som vi vill."

Under tiden så anlände Lucia, Rolle och Åke till Mögdor. De hade hört folk på vägen tala om tre väldigt lustiga resenärer. Beskrivning på de nämnde hade de dock inte fått. Ingen mindes hur de såg ut.
"Jahapp. Vad gör vi nu då?" sa Rolle till Lucia. "Spåren slutar här. Vart kan de tagit vägen?"
"Det finns en möjlighet att de befinner sig just här" svarade Lucia. "Här i Mögdor finns en gigantisk vulkan. Det sägs att det är just i den vulkanen som laktosgranen måste kokas för att kunna användas. Vart vet jag dock ej. Ingen annan heller för den delen."
"Då föreslår jag att vi stannar här. Finns det något ställe att bo på?"
"Det finns två hotell. Hotell Mögelost som är det billigaste. Och sen finns hotell Brieost. Lite dyrare men mycket bättre mat."
"Jaha... och hur vet du det? Är du här ofta?"
"Nä.. men jag skrev ut en resebroschyr från internet."
"På det viset."
"Mmmm."
"Då är det bara att vänta ut dem då?"
"Precis. Vi tar in på hotellet. I morgon börjar vi genomsöka staden."

Spänningen tätnar. De båda lagen är närmare varandra än någonsin. Hur ska detta sluta? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

19 december

"Jag gör det. Jag följer med." Sverre hade funderat hela natten. Han hade legat sömnlös och tittat upp på stjärnorna genom grottmynningen. Han hatade julen. Så var det. Och han hade alltid funderat över ett sätt att döda julglädjen. Laktosgranen och Frollicstenen var svaret. Så mycket visste han.
"Va bra att du kommit fram till ett så vettigt svar. Fast å andra sidan, hade du inte följt med oss så hade vi varit tvungna att döda dig" fnissade Bert medan han värmde en gryta med äpplesoppa.
"Jag har bara ett villkor" avbröt Sverre, Bert.
"Och det är?"
"Att du inte dödar mina vänner. Att du låter Rolle och Åke få en gasmask. Att du skonar... Lucia."
"Lucia?"
"Ja... hon är den där gråklädda vandraren. Låt samtliga tre vara ifred."

"Jag lovar."
Sverre hade gjort den makabra upptäckten, att vandraren var en kvinna, redan den dagen han mötte henne. En man, åtminstone inte en normalt byggd man, hade inte ett så förträffligt bystmått. Och den ljusa rösten var inte desto mindre feminin.
"Vart ska vi gå?" frågade Sverre och fortsatte: "Hur gör vi med granen? Hur kan vi utvinna dess krafter? Hur kan vi skapa Frollicstenen?"
"Vi ska till en plats kallad...Mögdor. En hemsk plats vid världens ände. Där ska vi hissa ned granen i en stor gryta med vatten. Om allt faller på plats så kommer den kokar och bli en vanlig gran. Själva mjölksockret kommer hamna i vattnet och bilda en magisk dryck. Och det är denna drycken som jag och min vän Klasse ska dricka. För att fisa ihjäl hela världen."
"Men Frollicstenen då?"
"I resterna av trolldrycken så doppar vi en sten. Den stenen kommer få magiska krafter. Därefter mumlar du en hemlig trollramsa och aktiverar kraften. Enkelt va?"
"Mmm."
"Det är så det ligger till. Packa dina väskor nu. Jag ska väcka Klasse. Vi har inte långt kvar att gå."

"Åke för fan!" svor Lucia och sparkade renen strategiskt vid njurarna. "Vi måste dra nu. Annars kommer vi inte hinna i tid!" Åke vaknade mumlandes och tittade trött på Lucia och Rolle. Han tog en tugga halm och nös. "Hösnuva. Just snyggt jobbat Åke" tänkte han och ställde sig på sina fyra ostadiga ben.
Det hade gått ett par dagar sen Sverre föll ned för ravinen och saknade hade lagt sig. All fokus var riktad på att hitta granen och de tre vännerna hade hittat ett riktigt intressant spår. I snön syntes fotspår efter två människor och mellan dem dragspår efter något tungt. Laktosgranen, givetvis. Det var de överens om.
"Vi måste lägga upp en strategi till när vi väl stöter på förövarna" sa Rolle och kliade sig på magen. "Några vettiga förslag?"
"Jag tycker att vi smyger oss på dem och kastar oss på dem. De är bara två så vi ska nog klara av dem" svarade Lucia. "Åke kan stånga dem medvetslösa. Sen häller vi en dunken bensin vi hittade häromdagen på granen och sätter fyr. Lätt som en plätt."
"Låter vettigt. Vi har ju inte så mycket tid. Det är ju ändå 19 december idag. 6 dagar är inte för mycket tid."
"Sant. Därför måste vi skynda oss."

Planen är klar. Nu fattas bara att hitta tjuvarna. Hur kommer Lucia reagera när hon ser Sverre med tjuvarna? Och blir hon förkrossad när hon inser att han samarbetar med dem? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

18 december

Efter stora tårar av floder hade Lucia äntligen återhämtat sig. Hon insåg att Sverre kunde vara förlorad för alltid. Det fanns ett litet hopp om att han skulle överlevt lavinen. Chansen var minimal men den fanns ändå där. Och så länge hoppet fanns så var allt annat möjligt. Rolle tyckte synd om Lucia, han visste att hon älskade Sverre precis som han själv älskade sin hustru – en kvinna han inte träffat på flera dagar. Sorgen värkte i magen, både efter hans brors troliga död och saknaden av sin älskade.
”Kom Lucia. Vi måste gå vidare” sa han till den hulkande kvinnan som satt på knä i snön. ”Sverre hade inte velat se oss såhär. Han hade velat att vi skulle kämpa vidare. Det vet jag. Min bror må ha varit en surgubbe, men han hade faktiskt hjärtat på rätta stället.”
”Mmmm… jag vet. Och du har rätt. Granen måste hittas och återbördas till Gladby där glädjen kan neutralisera effekten.”
”Jag har tänkt på sak…” sa Rolle.
”Vadå?”
”Ja alltså… Jag anser att granen bör brännas när den hittas. Ett så fruktansvärt vapen bör inte finnas åkommligt för allmänheten.”
”Men alla fritidsgårdar då?”
”Äh, de före detta fritidsledarna förstår säkert. Jag träffade på en av dem för ett par dagar sedan. Trollkvinnan Gertie. Och hon var inte det minsta bitter.”
”Vilken tur. Men då är målet självklart nu. Vi måste bränna granen.”
”Absolut.”
”Då beger vi oss igen”. Lucia vände blicken mot Åke som stod och tvättade sin stjärt. ”Kom nu gamle ren. Vi måste gå vidare.”

Dagarna gick. Snöstorm efter snöstorm passerade när de tre vännerna kom till en liten by. De tog in på ett gammalt, gemytligt vandrarhem där de hyrde två rum. Renen Åke fick dela sovplats med hästarna nere i stallet. Klockan 6 morgon därpå väcktes båda av ett gigantiskt vrål:
”RENJÄVEL! TA DIN JÄVLA PENIS OCH DRA ÅT HELVETE!”
Lucia och Rolle kastade sig upp ur sina sängar, kastade hastigt på sig sina kläder och möttes ute i korridoren.
”Hörde du också?” frågade Rolle, Lucia.
”Ja. Undrar vad det var?”
De båda sprang ned för trapporna och rusade ut till stallet. Där stod en förbannad adelsman med ett gevär riktat mot Åke som satt uppe i ett träd.
”Vad har hänt?” frågade Lucia och tittade med undrande ögon på adelsmannen.
”Är det din ren?”
”Det kan man väl säga.”
”Då ska jag be och tala om för dig” sa han och sänkte vapnet. ”När jag kom ut i morse för att fylla på halm så var… det där…” Han pekade på renen. ”Det där äcklet betäckte min Maja.”
”Maja?”
”Ja. Min prisbelönta häst! Han var i full färd med att göra det ena och det andra äckliga… Åh!”
”Jag, jag ber så mycket om ursäkt. Han är sån.”
”Det ändrar inte faktumet att han besudlat min häst!”
”Finns det något jag kan göra för att gottgöra dig?” Lucia bockade sig ned och blottade sin urringning. Ett väl strategiskt drag som fick adelsmannen och flämta.
”He..he..alltså. Nej… se bara till att han inte gör om det fler gånger.”
”Jag lovar.”

Åke blev, av Lucia och Rolle, utskälld efter noter. Därefter fick han halm och de båda gick in för att äta frukost. Efter matpausen fortsatte resan. Långt, långt ut på tundran.

Oj, så kan det gå. Och snart är det julafton. Kommer allt sluta väl för Sverre, Rolle och de andra? Och vad ska det bli av med Åke? Läs fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”

17 decemeber

"Lever han?"
"Jag tror det..."
"Sverre? Sverre?"
Sverre öppnade sakta sina ögon. Huvudet dunkade misstänkt likt en slagborr och han kände sig gravt illamående. Kroppen var tung och värkte. Hela världen snurrade.
Framför honom stod två lustiga filurer - den ena var en småtjock dvärg och den andra en rödhårig, finnig pojke med en t-shirt prydd med World of Warcraft-tryck. Sverre hostade och grimaserade.

"Vilka är ni...?" lyckades han få fram efter många om och men.
"Vi heter Bert och Klasse. Vi hittade dig i snön och bestämde oss för att rädda dig" sa den finniga killen.
"Bert...och Klasse...?" stönade Sverre. "BERT OCH KLASSE?!"
Han kastade sig upp. Sverre befann sig i en grotta. Bredvid bädden, av torkad halm, pyrde en vacker brasa. Lutandes mot en vägg till höger om honom, stod en vit julgran med röda kottar.
"La..la...laktosgranen?" viskade Sverre med darrande röst. Han hade endast fått den beskriven för sig men aldrig sett den. Trädet var himmelskt vacker. Man kunde känna lukten av mjölksocker lång väg.
Han reste sig hastig upp. Det var uppenbart att Bert och Klasse var just de två som han, vandraren, Rolle och Åke letade efter. Skurkarna som ville sätta världen i fördärv.
"Vad vill ni och varför hjälpte ni mig? Ni kunde lika gärna låtit mig frysa ihjäl" morrade han och tog ett steg bakåt.
"Sverre, Sverre" sa Bert med ett sötsliskigt tonläge. "Vi räddade dig då vi såg potential i dig."
"Potential?"
"Ja, du är inte som de andra....goda människorna. Du är en bitter jävel, en kille som hatar julen. Du vill inte rädda världen egentligen. Du vill som oss, se världen gå under i ett moln av biogas."
"Tss... Varför tror du det?"
"För du har ett hjärta av sten. Precis som oss. Eller hur Klasse?" Dvärgen tvekade men sa efter en kort paus:
"Mmm... ett hjärta av sten."
"Därför vill vi att du ansluter dig till oss. Du kommer tjäna på det."
"Vad kan jag tjäna på att världen går under? VA? Aldrig att jag samarbetar med äckel som ni."
"Hmm.. jodå. Känner du till granens verkliga hemlighet?"
"Det om indianerna? Ja."
"Det är inte hela historien..."
"Inte?"
"Nej. Indianernas mjölkmage var inte bara så kraftig att den kunde utrota hela världen... Den kunde även förvandla sten till något väldigt intressant..."
"Vad menar du?"
"Känner du till Frollicstenen?"
"Frollicstenen?"
"Det är ett speciellt material. Den som använder sig av stenen kan radera ut valfri högtid ur historien. Allt följer med, sånger, traditioner, pynt, mat. Ja... allt."
Sverre tystnade och tog sedan till orda:
"Hur kan jag lita på ert ord?"
"Har jag någonsin ljugit för dig?"
"Nej.. det är sant."
"Dåså."
Sverre tänkte på en julfri värld. Att slippa Gladbys jobbiga sånger, matos och överkonsumtion av julklappar. Tanken var vacker, fridfull. Ja helt enkelt underbar.
"Kan jag få betänketid?"
"Absolut. Men jag behöver få ditt svar i morgon. För vi ska fortsätta vandra då."
"Okej, i morgon får du mitt besked."

Vad nu? Kommer Sverre överge den goda sidan? Faller han så lätt för frestelsen att utrota julen? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

16 december

Att vandra i meterdjup snö var inte det lättaste. Man fick lätt snö och slask i skorna vilket, allt för ofta, resulterade i blöta strumpor och förfrusna tår. Var man dessutom inte ordentligt förberedd så var problemet om än värre. För Bert var det ett helvete. Han hatade snö och längtade jämt och ständigt efter sommaren. Det fanns bara en sak han hatade mer än snö och kyla och det var pengar, kapitalism och fabriker som spydde ut rök. Vissa kallade honom miljömupp men han föredrog den självutnämnda titeln "gröna riddaren".
Bert hade en lång historia som miljöns förkämpe. Han hade varit med i Greenpeace och räddat valar, han hade kedjat sig fast vid 100-åriga träd som "kapitalistsvinen" ville såga ner. När han läst om laktosgranen i en uråldrig historiebok blev han överexalterad och började drömma om "den slutgiltiga lösningen". Om man inte kunde pränta in miljötänk i människornas hjärnor så fanns det bara ett sätt att rädda isbjörnarna, ekorrarna, hästarna och alla andra söta djur: utrota människan. Laktosgranen var perfekt för ändamålet. När han träffade Klasse så var målet om ännu närmare. Klasse delade många av hans visioner och var därför en perfekt partner att utföra dådet med.
"Är vi framme snart?!" stönade Klasse och satte sig på en sten. "Granen är snortung och det är skitkallt att släpa runt på den. Kan vi inte bara ta en taxi?"
"Nej, absolut INTE" svarade Bert och stirrade på sin kompanjon. Klasse var förvisso en man med bra idéer men han var även den största gnällspiken som Bert stött på. "Vi ska inte åka med ett fordon som spyr ut avgaser och fördärvar vår natur. Absolut INTE."
"Nejnej, säger du det så. Men jag är ändå trött. Jag pallar inte gå mycket längre. Kan vi inte bara rida på en ren eller något."
"Renarna är våra jämlikar. Vi kan inte utnyttja dem för våra egna syften. Har du inte ett dugg respekt för levande varelser?"
Klasse suckade. Bert var FÖR extrem. När detta äventyret var över så visste Klasse att Bert var den sista han skulle bjuda ut på en öl.
"Ja, säger du det så... då får vi väl gå vidare då..."

Lucia stannade upp. Ända från dvärgarnas lyxvilla vid Skitsjön så hade hon gått i relationstankar. Det var verkligen inte alls smart att hålla undan hemligheter för Sverre. Hur skulle han kunna lita på henne när de väl blev ett par?
"Sverre. Jag har något att berätta...." sa hon och stannade till.
"Vadå?" svarade Sverre och såg frågande ut.
"Sverre... Jag..."
I samma ögonblick som Lucia skulle avsluta meningen kom en stor björn rusande. Den vrålade på ett sätt som bara björnar kunde göra och kastade sig efter Sverre. Han duckade för björnen och ryckte till i ren förskräckelse. Marken var hal och Sverre plötsliga skutt fick skorna att glida kvickt från marken. Han föll med en duns och föll handlöst i björnens käftar. De både slogs med all kraft och Sverre lyckades brotta ned odjuret. När han skulle utropa seger började marken att skaka. Ett enorm lavin hade startat på grund av björnens vrål.

"FLY MEDAN NI KAN!" skrek Sverre åt Lucia och Rolle.
"MEN DU DÅ?!"
"JAG KLARAR MIG! SPRIIIIIING!"
Snön forsade ned i enorma drivor och blåste bort Sverre och björnen ned för ett stup. Tystnaden svepte om i dalen. Av den sura Skitsjöbon fanns inga spår. Som om han aldrig existerat.
"NEEEEEEEEEJ!" vrålade Lucia i panik. "NEEEEEEEEEEEEJ!"
Rolle skyndade sig för att hålla om henne. "Lugn. Jag vet att han klarar sig. Han gör alltid det. Han gör alltid det" viskade Rolle i hennes öra. "Han gör alltid det..."

Kommer Sverre överleva? Och hur ska Klasse stå ut med miljömupp.... jag menar, den gröna riddaren Bert? Läs den spännande fortsättningen!

15 december

Under en gran mitt ute i Skogen satt Klasse och Bert och frös. Deras enda värmekälla var den stulna laktosgranen som täckte deras stelfrusna ben.
"Var detta verkligen en smart idé?" viskade Klasse till Bert och gnisslade tänder.
"Klart det var, Klasse. Du vill hämnas på dina bröder och jag vill fisa ihjäl hela världen. En alldeles utmärkt deal om jag får lov att säga det själv."
"Men vad händer om vi misslyckas?"
"Det är det sista du behöver oroa dig för. Det finns inte en chans i världen att vi kommer misslyckas med vår djävulskt ondskefulla, men ack så illaluktande, plan. Kom ihåg att de enda som jagar oss är Gladbys borgmästare och den där vandraren. Ja, och så vandrarens ren så klart."
"Men... Sverre då?"
"Sverre är inget hot. Ifall allt skulle skita sig så har vi honom som reservplan. Han kommer nog vilja ansluta sig till oss när vi berättat laktosgranens innersta hemlighet, den som ingen känner till."
"Jo.. ja. Det är ju sant."
"Precis. Försök sov nu så vi kan ta oss hem någon gång. Jag vill koka läckert te."
"Mmmm..."
"Godnatt"
"Nattinatt"

De fyra hjältarna och dvärgarna hade precis fikat klart. Vandraren torkade av munnen på en perfekt vikt servett som hon lätt kunde nå efter att ha sträckt ut armen.
"Så det är er bror som ligger bakom detta" sa hon när munnen var ren och fin igen.
"Det är det vi misstänker" sa Lasse. "När Klasse var väldigt ung så visade han tendenser som pekade på att han inte var ett större fan av goda gärningar."
"Inte?"
"Ja, han gillade inte skinka. Så vitt jag vet så är man inte helt funtad i huvudet om man inte tycker om skinka. Se på Vänsterpartiet. De har fullt av veganfolk. Och inte är de då vettiga."
"Nä, det är i och för sig sant"
"Ja, det är ju det. Så vi bestämde oss för att sparka ut honom. Och det gjorde vi. När han lämnade huset så skrek han åt oss att han svor på att lägga världen i ruiner. Det sägs att han slagit följe med en miljömupp från Ekehåla vid namn Bert. Han vill uppenbarligen befria världen från köttätare och därför fisa ihjäl dem. Jag menar, hallå? En kille som vill fisa slår följe med en bitter, före detta, stjärtgosse. Och så blir en gran stulen som visar sig vara laktosgranen. Det är uppenbart att han är skyldig."
"Jag tänkte inte så långt."
"Självklart inte, det var ju därför du kom hit? Allt har sin gång och allt är relativt."
"Hur hittar vi dem då?"
"Jag föreslår att vi slår delar upp oss. Vi har våra skidor och ni har er laktoskänsliga ren. Det borde inte vara något problem att hitta dem."

Och så gjorde våra hjältar så. Dvärgarna skyndade iväg på skidor och de fyra vännerna fortsatte sin vandring uppför tundran. I fjärran vilade skurkarna under en gran med ett fruktansvärt vapen i knäet. Jakten skulle nu börja på allvar. Är ni beredda? Då kör vi!

14 december

18 timmars vandring tog även död på den bästa sportfånen och när resans slut nalkades var de fyra vännerna, med undantag för vandraren, fullständigt slutkörda.
"Jag.. jag orkar inte gå ett steg mer..." flåsade Rolle Rullman och höll ett fast grepp kring en kotte. Han hade så mycket håll att han nästan skulle spy. Rolle var van vid kortare strapatser - mellan kontoret och toaletten var den vanligaste vägen för honom.
"Vi är snart där" svarade vandraren som knappt var andfådd. Det enda synliga tecknet att vandraren gått så pass långt, var stora, blöta fläckar precis i armvecket. "Vi ska bara förbi den där ICA-butiken och 100 meter åt väst" fortsatte hon och pekade på en liten nätt butik.
Vädret i Skitsjö var ovanligt bra. Solen sken och fåglarna kvittrade. Staden började vakna och butiksinnehavarna satte ut sina reklamskyltar för att locka kunder. Eller ja. De två hus som faktiskt sysslade med handel.
Sverre frustade och svor. Han hade varit tvungen att släpa på Åke som vrickat fötterna efter 10 timmar.
"Din ren borde banta. Han väger på tok för mycket" svor Sverre.
"Han är inte tjock. Rund är faktiskt också en form" snäste vandraren tillbaka. Inte elakt utan med med en retfull, sarkastisk underbetoning. Rolle såg det. Han visste numera om vandrarens verkliga identitet och den brinnande kärleken för hans sura bror.

De fyra vännerna stannade till, Sverre släppte ned Åke och torkade svetten ur pannan när plötsligt en trallvänlig julsång började ljuda.
"Julen är kommen för stoooora och små. Och julen är häääärligt vit. Vit och grann med en och en annan julgranskuuuuula som är rööööd. Som jordgubbar men ändå inteeeee" lät den glada sången. Sverre rös igenom hela kroppen. Fastän han jagade laktosgranen och höll sams med sin bror, så var han faktiskt en julhatare inombord. Och att avsky julsånger tillhörde livsstilen. Plötsligt dog sången ut och fyra små skalliga dvärgar i långkalsonger kom farande på minimala skidor. De stannade upp när de såg vandraren och utbröt:
"VANDRAREN! Hur är det med dig?!"
Rolle ryckte till. Kände inte Lucias vänner till hennes riktiga identitet? Han lät dock bli att fråga. Han hade ju ändå lovat henne att inte röja hemligheten. Och Rolle Rullman höll alltid vad han lovat.
"Jotack. Det är bra med mig. Hur är det med er mina små stjärtgossar?" svarade hon glatt och sträckte ut armarna. De fula små dvärgarna hoppade upp i hennes famn och kramades och pussades.
"Vi mår braaaaa" sa de alla i ljus stämma. "Följ med oss hem och få en kopp med glögg vetvi!"

Stjärtgossarna bodde vackert beläget vid Skitsjön, som inte alls var så hemsk som namnet antydde.
Tvärtom så var vattnet klart och fullt med fiskar. Dock inte på vintern så klart. Nu låg ett tjock istäcke över vattnet.
I dvärgarnas lyxiga villa fick de tre hjältarna varsin kopp rykande lättglögg. Renen Åke fick granbarrste.
"Jag önskar att vi vore här av andra anledningar. Dock har vi ett önskan att be er om" sa vandraren med ledsam ton.
"Vadå?" sa Frasse.
"Har något hänt?" sa Masse.
"Det kan man väl säga" svarade Lucia. "Någon har stulit laktosgranen och vi behöver er hjälp." De fyra små stjärtgossarna tystnade.
Lasse tog ordet:
"Vet ni vem som tagit den?"
"Nej, tyvärr inte. Men jag misstänker att ni vet."
"Det finns bara en som kan komma på att sno ett så fruktansvärt vapen" sa Hasse och tog en kort paus. "Klasse, vår onda fillingbror som svurit att sätta världen i fördärv."

Stjärtgossarna är visa och säljer mycket skinka. Men kommer de kunna stoppa sin onda filling i tid? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

13 december

Morgon därpå vaknade Rolle Rullman av sin broder Sverres snarkningar. Han reste sig trött upp för att upptäcka att vandrarens säng stod tom. Ute på badrummet hördes duschens dova porlande. Rolle tänkte att han skulle gå ut och se om killen tagit med sig en handduk. Han hade själv erfarenheter av att stå naken och våt i duschen utan tillhygge att torka stjärten med.
Rolle gick bort till ett av skåpen och plockade ut en vit handduk med trycket "Hotell Hilton" på. Han tog tag i tygstycket och gick ut på toaletten. Duschen hade slutat porla så han tänkte att det var rätt tillfälle att ge vandraren handduk. Eller åtminstone erbjuda en ifall han glömt att ha med sig ut. Ute på badrummet mötes Rolle av en syn han inte hade förväntat sig.
Mitt på badrumsgolvet stod den vackraste kvinnan han någonsin skådat - kurvig, blond, tajt stjärt, generöst bystmått och stora, naiva rådjursögon. Han tappade hakan och mumlade snabbt:
"Åh, förlåt. Jag visste inte att vandraren tagit med sig en kvinna hem. Ursäkta. Jag ska inte störa..."
"Vänta, vänta Rolle. Det är inte vad du tror" sa den okända kvinnan.
"Hur vet du vad jag heter" svarade han pafft snabbt.
"Det är jag... vandraren."
"Va?!"
"Ja.."
Rolle var så chockad att han satte sig ned på det blöta badrumsgolvet. Han slängde över handduken för att kvinnan skulle kunna täcka sin kropp. Kvinnan fortsatte efter att ha vridit tygstycket runt kroppen:
"Ja.. jag har ju aldrig berättat mitt namn."
"Det är sant... vem är du egentligen?"
"Mitt namn är Lucia. Jag är ättling till helgonet Lucia. Jag har kommit för att frälsa världen från latosgranen. Det är en uråldrig profetia som ska gå i uppfyllelse."
"Men varför har du inte berättat för oss..?"
"Jag... jag vet inte. Jag tror jag var mest rädd att ni skulle döma ut mig för att jag är kvinna."
"Har någon vetat om detta?"
"Ja.. Åke visste. Vi möttes i Amsterdam och hade sex... Jag tyckte han var så...het. Så jag lät honom suga på mitt bröst och det var då jag fann ut att han var laktosallergiker. Så snabbt som han sprang ut på toa... Mina bröst är väldigt mjölkrika."
Rolle kände sig mest paff. Detta var inget han hade varit beredd på att vara med om.
"Men om du är Lucia... borde inte du ha något form av... luciatåg med dig?"
"Jo, och det är dem vi ska möta upp idag. Mitt tåg med stjärtgossar."
"Hm... okej."
"Berätta inget för Sverre. Jag vill hålla detta som en hemlighet mellan oss två. För ska sanningen fram så attraherar Sverre mig och jag vill inte sätta hans eventuella kärlek på spel. Ok?"
"Jadå, ingen fara."

Morgon blev förmiddag och Sverre vaknade. Han gnuggade sömnen ur sina ögon och tittade upp. Både Rolle och vandraren fattades. På bordet i rummet låg en lapp som sa: "Vi är i restaurangen och äter frukost. Ta med Åke." Sverre väckte renen och de båda gick ned för att äta frukost. Nere i restaurangen var vandraren och Sverre i full gång med att kränga tomtegröt.
"God morgon. Hur står det till idag?" frågade vandraren med truten på bristningsgränsen full av gröt.
"Jodå. Hur ser planen ut för idag?"
"Ja, eftersom det är Lucia så hade vi tänkt ta en fika" svarade vandraren och svalde maten i munnen. "Vi ska träffa på ett par av mina gamla vänner som ska hjälpa oss i jakten på latosgranen."
"Låter spännande. Vilka då?"
"De heter Hasse, Frasse, Lasse och Masse. De är stjärtgossar och extraknäcker som stjärngossar nu under julen."
"Stjärtgossar...?"
"Julskinksförsäljare. Stjärtgosse är bara ett töntigt smeknamn som de själva kommit på."
"Ah..."
Plötsligt släcktes ljuset i salen och ljusa kvinnostämmor började ljuda. In kom ett vackert luciatåg med söta tonårstjejer från den lokala gymnasieskolan. De sjöng och log och ljusen brann vackert. När sångerna var över, gick de vidare. Förmodligen till ett eller annat ålderdomshem.
"Vart ska vi träffa Hasse, Frasse, Lasse och Masse då?" frågade Rolle och svalde en klunk lättglögg från Blossa.
"De bor i Skitsjö, konstigt nog" svarade vandraren. "Vi måste genast bege oss dit. Vandringen tar 18 timmar."

Så vandraren visar sig vara Lucia? Vem kunde tro det? Och kommer de fyra stjärtgossarna vara till någon hjälp? Läs fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

12 december

Rolle Rullman lade på telefonen och vände sig mot Gertie.
"För att återgå till det jag kom för. Pojken här säger att du vet vem som stulit granen."
"...Tyvärr så vet jag inte" svarade Gertie kort. "Det enda jag kunde förtälja dig var just Legenden."
"Hm.." svarade Rolle. "Då blir det mer knepigt. Men nåja, jag ska slå följe med min bror Sverre. Han kommer hjälpa mig att hitta granen. Tack för all hjälp Gertie."
"För all del" svarade hon med ett leende på läpparna. "Var försiktig och ha en trevlig resa."
"Tack" svarade Rolle och begav sig ned mot Gladyby och stortorget.

Samtidigt i en annan del av staden, gick Sverre, vandraren och renen Åke på väg mot stortorget. Människor stannade upp för att titta på de omaka vännerna. Då och då ställde sig renen Åke för att göra sina toalettbehov. Unggranar satte alltid sprätt på den gamle renens känsliga mage.
"Du sa något om att Åke skulle vara en stor del i letandet av granen. Vad menar du?" frågade Sverre plötsligt och stannade upp. Vandraren vände sig om, tog ett djupt andetag och svarade:
"Allt kommer till klarhet inom sin tid."
"....Inom sin tid. BAH! Jag är trött på att gå och fundera. Tänka. Vara i ovisshet. Jag vill veta nu!" snäste Sverre. Han var verkligen trött på att vandra runt i ett töcken, utan att veta vart han skulle och varför.
Även vandraren stannade upp, tog ett andetag och sa:
"Åke...han..."
"Han....?"
"När Åke var ung och dum. När han var och söp som värst. Då hände en sak med hans kropp."
"Vadå?"
"Åke har grava alkoholproblem och vet inte riktigt när han ska sluta dricka. Och så blev det så att han föll för en viss drink."
"Vilken då?"
"White Russian. Fast grädde istället för mjölk."
"Låter gott."
"Visst är det gott... men... grädden gjorde att Åke numera... numera är laktosintolerant. Han blir så dålig i magen att det inte går att andas i hans närhet när han intagit mejeriprodukter."
"Låter äckligt."
"Mmm. Fast tack vare detta så känner han av vart andra laktosintoleranta håller hus. Det är en speciell kraft som han fått av...alla drinkar. Därför har jag en teori om att han kommer kunna känna av granen när vi är nära den."

De två timmarna gick fort och snart möttes de både bröderna Rullman igen. Sverre introducerade vandraren och Åke för Rolle och Rolle presenterade sig själv som Gladbys främste man.
"Vi måste hitta granen innan världen går under i ett tjockt täcke av skit" sa vandraren. "Du känner till trädets krafter?"
"Ja. Jag träffade trollkvinnan Gertie och fick veta hur legenden lyder. Låter väldigt obehagligt om jag får säga det själv."
"Legenden....?" sa Sverre förvirrat. "Vilken legend?"
"Legenden om laktosgranen" svarade Rolle kort.
"Jag har inte fått höra nån legend."
"Då ska jag berätta vad Gertie sa till mig" sa Rolle och återberättade historien. Då han endast kom ihåg vissa fragment så fick han anstränga sig för att få en helhet. Detta tog hela dagen och kvällen den 12:e december nalkades.
"Imorgon mina vänner. Imorgon börjar vår jakt på den försvunna granen" sa vandraren. "Först måste vi ha något att äta och någonstans att sova. Betalar du Rolle?" Då Rolle tillhörde stadens mer konservativa politiska parti, så var han osäker på om han skulle lägga dyrbara skattepengar på granjakten. Han kände hellre att skatten borde sänkas inför kommande val.
"Men om du räddar världen. Tror du inte att Gladbyborna kommer tacka dig och välja om dig?" sa vandraren och avbröt Rolles resonemang.
"Ja, det kommer de göra" tillade Sverre och nickade. Renen Åke sket igen efter att ha ätit fem unggranar.
"När ni säger det så... ja, okej då. Jag pröjsar" sa Rolle övertygat.
Och de fyra vännerna tog in på stadens finaste hotell i väntan på morgondagen.

"Är vi framme snart? Jag vill lägga världen under mig!" viskade Bert till Klasse. "Jag vill tillaga barr, äta dem och fisa ihjäl hela vääääärlden!"
"Käft Bert. Nån kan höra oss. Det är besvärligt nog att släpa på granjäveln" svarade Klasse och drog det vita trädet efter sig. "Vi är snart hemma. Ge oss bara en vecka till, sen ska världen tillhöra oss."

Ja det gick ju bra att samarbeta med borgmästare Rolle. Och nu vet vi varför Åke är så speciell. Men vilka är Bert och Klasse? Följ den spännande fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

11 december

Sverre Rullman var inte direkt tålmodig. Tvärtom. Så fort han blev tvungen att vänta på något blev han alldeles rastlös och irriterad. Receptionisten knappade fortfarande på sin dator. Knapp, knapp, tryck, tryck, enter. Knapp, knapp, tryck, tryck, enter.
"Nu räcker det" sa Sverre till vandraren och reste sig upp. "Nu orkar jag inte vänta längre. Du, kvinna." Receptionisten vände sig mot honom när hon hörde det kränkande ordet. "Ja, mangris. Vad vill du?"
"Jag vill låna telefonen. Jag tänker ringa borgmästaren."

Plötsligt ringde Rolles mobil. Det gick inte att ta fel på de omisskännliga tonerna av "Jingle Bells" och han skyndade sig med att plocka upp sin telefon.
"Ja, Rolle Rullman här."
"Hej...bror."
"....Sverre?"
"Ja..."
Rolle blev förvånad men samtidigt lättad. Nu slapp ju han ringa det där jobbiga samtalet.
"Vad vill du?"
"Vart är du? Vi måste prata om något väldigt, vääääldigt viktigt."
"Jag är utanför Gladby, hemma hos Gertie. Trollkvinnan."
"Jag vill stämma träff med dig. Angående... granen."
"Du känner till den?"
"Ja"
"Möt mig på Gladbys stortorg om 2 timmar."

Kommer de två udda bröderna kunna samarbeta? Blir julen räddad trots allt? Följ den spännande fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

10 december

"En gång för länge, länge sedan. Ja, så länge att varken hjulet, elden eller dörrmattorna var uppfunna. Långt innan, det vi kallar jul, började firas. Skådeplatsen är Kalasindianernas land - en ö mitt ute i havet. På denna ön härskade kalasindianerna, ett folk som älskade att frossa i grädde och chokladpudding. De konsumerade så sjuka mängder mjölk att en dag för 1000 år sedan, drabbades hela stammen av mjölkmage. Detta var fruktansvärt då mjölken var basen i allt indianerna åt. Och utan god mat - inga kalasindianer. Stammens medicinman harklade en trollformel som förde över all mjölkmagesbesvär till en enda gran - den som kom att bli laktosgranen. Det sägs att om rätt person äter ett av granens barr så får han så stor mjölkmage att han kan prutta ihjäl hela världen" berättade Gertie.
Rolle blev tyst och förstummad. Han hade ingen aning om granens verkliga krafter. Att något så vackert kunde ställa till sån skada.
"Men hur kunde den hamna här, i vårt land?" frågade han tillslut.
"Jag vet inte. Det sägs att en stor brand bröt ut på ön. Alla indianer omkom. Alla granar brann upp. Man trodde att laktosgranen och strukit med men..."
"...uppenbarligen inte" avbröt Rolle Gertie. Han fortsatte: "Det är mitt ansvar att ta tillbaka granen och återställa världsbalansen. Ingen ska få prutta ihjäl världen."
"Du har ett stort ansvar framför dig" sa Gertie.
"Jo, jag vet. Men jag tror jag vet vem jag ska be om hjälp. Även om det tar emot."
"Vem då?"
"Min bror. Min bror Sverre Rullman."

9 december

Där en maläten trappa tidigare stått, fanns endast en hög med damm, trä och betong kvar. Mitt i högen låg en liten, tanig tant med grått, burrigt hår och blodsprängda ögon. Hon hostade och harklade och reste sig upp, vände blicken mot Rolle och pojken och sa:
"Trappor är inte som de var förr i världen. Nåväl. Välkommen hem Nils. Jag ser att du tagit med dig hem en gäst!"
"Det här är Rolle Rullman, borgmästaren" svarade pojken.
"Åh, finbesök" skrockade Gertie. "Attans att jag inte tagit fram finservisen. Vill du ha en kopp kaffe?"
Rolle drog in ännu ett andetag och den fräna lukten fick honom att inse att resten av huset, inklusive köket, antagligen var i samma ruttna skick.
"Nejtack, det är bra. Jag klarar mig" svarade han och log ansträngt. "Jag är här för att fråga dig om Gladbys julgran. Pojken här säger att du vet vem som stulit den."
"Gladbys julgran...?"
"Ja.. den där vita granen som kommunen lade ned en massa fritidsgårdar för att ha råd med. Den vita med röda kottar."
"Vit med röda kottar?!" Gertie stelnade till. Hon hade hört en legend om en vit gran med röda kottar men aldrig sett den själv. Dock visste hon vad det var för gran. Och att den var stulen var absolut ingen god nyhet alls.

Under tiden hade våra hjältar Sverre, Åke och vandraren fått nog av att sitta i det sömniga väntrummet.
"Kommer han inte snart?!" vrålade Sverre på tjejen i receptionen.
"Han kommer, han kommer. Ha tålamod" svarade hon tvärt och knappade vidare på datorn.
"Jag orkar inte vänta" fnös Sverre.

"Ja, den har röda kottar och är vit" sa Rolle konfunderat. Han förstod inte uppståndelsen över granen. Visst, den var stulen och det i sig var ju en katastrof men ändå. Tyckte tanten att han hade dålig gransmak?
"Varför hetsar du upp dig så?" fortsatte han. "Den är faktiskt väldigt vacker. Och helt klart värd de fritidsgårdar som fick stänga."
"Känner du inte till LAKTOSGRANEN?!" skrek Gertie. Vrålet fick Rolle att ramla omkull och göra ett tydligt märke i golvet.
"Nej, nej" flämtade skrämt han och reste sig upp. Gertie suckade. Hur kunde mannen vara klantig och inte ta reda på granens ursprung?
"Jag ska berätta för dig" sa hon med mild röst. "Legenden om kalasindianernas laktosgran."

8 december

Rolle Rullman och den lilla pojken hade äntligen kommit fram till stugan där pojkens mamma bodde. Det var en liten bod gjord av spontant uppspikade plankor, rostiga spik och metallplattor. Bygget var slarvigt målat med en gröngul färg som starkt påminde om snor. Trädgården runt rucklet var heller inte i bästa skick. Gräset var oklippt, träden oansade och rabatterna fulla med ogräs. Hela paketet var klätt med gråa snöhögar och som toppen på gräddmoset: en postlåda rostigare än en gammal Ford.

Rolle gick fram och knackade försiktigt på den gamla dörren. Knackningen var inte försiktig nog - dörren gav vika för Rolles enorma nävar och föll i marken med ett brak.
”Jag kommer, jag kommer! Vänta för helvete!” svor en nasal kvinnoröst från husets översta våning. Svordomen följdes av ännu ett brak och sen blev det tyst.
”Mamma..? Hur gick det?” frågade pojken trevande och tog ett försiktigt steg in i stugan. Rolle följde efter pojken, även han lika försiktigt. Rolle kände att om dörren inte höll för en simpel knackning, hur skulle resten av huset hantera hans bastanta kroppshydda?

Insidan av huset var inte i mycket bättre skick än utsidan. Tapeterna gula färg skvallrade om mångårig rökning, golvet var smutsigt och slitet. I vrårna låg grus, damm och annat oigenkännligt skit. Odören i huset var som från en annan värld. Lukten av urin, svett och instängdhet slingrades i symbios med gammal disk.
Rolle rynkade på nästan och svalde en klump saliv. Det var uppenbart att huset ägdes av Gladbys fattigaste medborgare – trollkvinnan Gertie von Slibemslamben.

Vem är denna trollkvinna? Vad vet hon om julgransstölden? Och vad var det som brakade så högt? Följ den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”

7 december

Inte ens en surgubbe som Sverre kunde tänka sig en värld med kollektiv diarré. Så sagt och gjort, Sverre gick med på att följa med vandraren och renen Åke på den mystiska resan. Han plockade fram en enorm resväska och fyllde den med tillräckligt mycket förnödenheter för att åtminstone klara månaden ut. Han följde vandraren ut i den stora världen – första målet var Gladby där de skulle försöka få borgmästaren att finansiera kost och logi. Det var trots allt hans julgran och både vandraren och Sverre ansåg att det helt enkelt inte var mer än rätt att han skulle få stå för fiolerna. Resan tog ett par dagar och de båda vännerna var framme tidigt på morgonen den 7:e december.

I Gladby såg det ut som det alltid såg ut. Eller vänta lite, utan julgran fanns ju ingen jul?
Nej, istället för det normalt färgglada och slisklyckliga samhället så låg en tjock, grå och allmänt deprimerande dimma över byn. Folk satt och grät längst gatorna, julmistlarna hade vissnat. Till och med snön var grå och ful. Den enda som trivdes i all misär var vår hjälte Sverre Rullman. Han söp in atmosfären och suckade rofyllt. Om det inte hade varit för laktosgranen så hade han mer än gärna låtit Gladbyborna fått sin jul förstörd.
De vandrade längst Storgatan, rakt upp mot stadshuset. Renen Åke släpade efter som vanligt då han försökte äta upp samtliga unggranar längst vägen.

I receptionen på stadshuset satt en ung tjej med generöst bystmått och minimal kjol. Hon knappade på en gammal dator som såg ut att ha sett bättre dagar. Skrivbordet var en ända röra, tidningar låg huller om buller och kuvert låg utslängda över hela bordsytan. I ett hörn stod en gammal missfärgad kaffekopp med en julblomma i.
”Vi söker borgmästare Rolle” sa vandraren och gav receptionisten en menande blick.
”Borgmästaren är inte inne för tillfället” svarade hon kort och konsist med en viss spydighet i rösten.
”Vart är han då?”
”Han är ute på stadsbesök.”
”Vart då?”
”Det kan jag inte säga. Men ni kan slå er ned här och vänta så kommer han om en timme eller så.”

Kommer våra vänner få tag i borgmästaren? Kommer han gå med på att betala kost och logi? Följ den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”

6 december

Vandraren tog ännu en klunk te, satte ifrån sig koppen och rätade upp ryggen i den inte så ergonomiska soffan.
"Pff, jag bryr mig inte ändå" sa Sverre som svar på vandrarens avslöjande om Gladbys stulna julgran och hans bror Rolles blodiga knogar.
"Jag misstänkte det" svarade vandraren och reste sig upp. "Men det ändrar ändå inte faktum att julgranen blivit stulen. Vet du ens varför den blev stulen?" fortsatte vandraren och gick fram till Sverre, lade en hand på hans axel och sökte ögonkontakt. Sverre ryckte kraftigt med överkroppen, han hatade all form av mänsklig beröring.
"Nej, det vet jag inte. Och jag sa ju att jag inte bryr mig."
"Sverre, Sverre min vän. Julgranen som blev stulen är inte mindre än kalasindianernas mytomspunna laktosgran. Det är ett träd fullt av så mycket mjölksocker att hela världen kommer drabbas av kollektiv diarré. Det är bara det att Gladbyborna inte känner till detta. Enda chansen för oss att stoppa det fruktansvärda dådet som kan leda till många nedsketna underbyxor, är att ta tillbaka granen och ge den till dess rättmätiga ägare - borgmästare Rullman. Din bror. Endast hans sanna julglädje kan neutralisera granens effekt."
Sverre tittade med uppspärrade ögon på vandraren.
"Men vem har stulit den och hur kan vi hitta granen igen?" svarade han.
"Jag vet inte vem som ligger bakom dådet men jag vet hur vi ska hitta boven. Det är här min ren Åke kommer in i bilden..."

Rolle Rullman hade precis återhämtat sig från chocken. Han satte sig upp och tittade på pojken som viskat i hans öra.
"Vem är det då?" sa han med en barsk ton.
"Följ med till min mammas stuga. Hon vet mer" svarade pojken hemlighetsfullt.

Vad händer egentligen med Gladbys jul? Och vem vill orsaka en världslig epidemi av diarré? Följ den spännande fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

5 december

Renen Åkes historia var en berättelse full sorg, lidelse, svek och bedrag. Han föddes på en renfarm utanför Kiruna en junimorgon 2003. Som son till en präktig renkvinna vid namn Katrin, kunde ingen ana vad som komma skulle. Redan i tidig ålder, visade Åke drag av en rad olika sjukdomar - värst av dem alla var sjukdomen där Åke sökte tröst i botten av en flaska. Åke var en äkta alkolistren, född med smak för dyra viner och lättsam veteöl.

Efter att Åkes mamma kastat ut honom, då han inte skötte sitt jobb som saltslickare på de norrländska vägarna, fick han leta efter sin plats i livet. Det slutade på Red Light District i Amsterdam där Åke ställde upp som sexarbetare på allehanda bordeller. Det var här Åke träffade på den som skulle få honom på rätt väg igen - den blonda, gråklädda vandraren.

"Vad gör en präktig ren som du här i Amsterdam?" frågade vandraren och tittade djupt in i Åkes gravt alkoliserade ögon. De hade precis haft sex och den där välbekanta smärtan, i vad Åke brukade kalla "bruna ögat", infann sig snabbt. Då Åke, som vilken annan ren som helst, inte kunde prata, ryckte han bara på frambenen.
"Du ska följa med mig på min resa till Gladby, en stor katastrof kommer ske där. Det kan behövas en ren av dina kaliber" sa vandraren och drog på sig sina gråa byxor. Åke ryckte som vanligt på frambenen. Denna gången med framtidshopp.

Mystiken tätnar. Vem är vandraren? Varför behövs en ren av Åkes kaliber? Läs den spännande fortsättningen av "Jul i Skitsjö."

4 december

I Skitsjö hade nyheten om Gladbys förlust nått folk och fä. Men då alla var så sura hela tiden så märktes knappt den lilla belåtenhet som folket trots allt kände. Utan julgan – ingen jul i Gladby. Och ingen jul i Gladby innebar att man slapp höra de töntiga julsångerna, man behövde inte känna matoset från julmaten och man kunde i sitt stilla sinne tänka att Gladbyborna inte brände 1000-tals kronor på julklappar.

Hemma hos Sverre hände desto mer. Den mystiska vandraren hade slagit sig ned i en maläten soffa i den lilla trångbodda villan. Renen Åke hade också fått komma in men hade strax blivit utkastad av Sverre då han knaprat i sig samtliga golvlister i hela huset.
”Vem är du egentligen?” frågade Sverre efter att ha serverat sin okända gäst en stor kopp rykande kanelte.
”Jag kommer från en plats där ingen varit men många drömt om. En plats full av hemligheter men samtidigt en plats som är väldigt väldokumenterad” svarade vandraren hemlighetsfullt och sörplade i sig den varma drycken.
”Jaha… ja, det förklarar ju allt” fnös Sverre och kliade sig bakom örat.
”Är det du som stulit Gladbys julgran?” frågade vandraren plötsligt utan den minsta förvarning. Sverre stoppade tvärt sin behandling av högerörat och kastade en blick på sin oväntade gäst.
”Julgran? Har fjantbys julgran blivit stulen?” svarade han.
”Ja, jag fick höra det av ett par ekorrar på vägen hit. Tydligen har det väckt starka känslor i Gladby… Men, alltså. Du verkar så förvånad. Kände du inte till stölden? För det är väl du som ligger bakom?”
”Nej, det är inte jag. Även om jag länge känt mig lockad av att göra det. För att få bort det där malliga leendet från bybornas ansikten. Det där... äckliga, julaktiga leendet.” Samtalet gjorde Sverre upprörd. Vandraren höjde huvudet och svarade:
”Din bror borgmästaren är väldigt upprörd. Det sägs att han slagit sina knogar blodiga.”

Vad nu? Är borgmästare Rolle, Sverres bror? Och talar Sverre sanning om julgransstölden? Följ den spännande fortsättningen av ”jul i Skitsjö.”

3 december

Väl framme vid stortorget såg Rolle Rullman katastrofen. Där den präktiga granen en gång stått och svept sin majestätiska skugga över Gladbys handelscentrum, fanns nu bara ett par barr och en maläten kotte kvar. Rolle föll skrikande ned på knä och tårarna forsade som floder nedför hans kinder.
"VARFÖR, VARFÖR?!" skrek han och slog knogarna blodiga i asfalten.
Runt honom samlades Gladbyborna tyst och observerade händelseförloppet.
En liten pojke i 10-års åldern gick sakta fram till den förtvivlade mannen, lutade sitt huvud mot hans öra och viskade:
"Jag tror jag vet vem som stal granen…"

På en annan plats någonstans mellan Gladby och Skitsjö, kom en gråklädd vandrare med en ren gående. Vandrarens ljusblonda hår svajade i vinden och de trasiga tygskorna lämnade små fotspår i snön. Renen lunkade troget bakom och stannade då och då till för att mumsa lite på unggranar.
"Åke, sluta upp med det där" väste vandraren och drog i repet som satt fast i halsbandet som prydde renens strupe.
"Vi har bråttom. Vi måste hitta skydd innan den nalkande snöstormen gör det helt omöjligt att ta sig fram på stigarna."
Renen tittade obekymrat upp på sin ledsagare och rörde runt med den rosa tungan i munnen för att peta bort granbarren som fastnat mellan tänderna.

Kväll blev till natt, natt blev till dag och morgonen därpå, härjades av det värsta ovädret på över 100 år. Sverre satt hemma i sin fula timmerstuga och läppjade på en kopp varmt te, när det plötsligt bankade på dörren. Han reste sig ur stolen och hasade sig fram till dörren och öppnade. Utanför stod en snötäckt, mystiskt figur med blont hår och en ren vid sin sida.
"Kan jag få komma in och få lite varmt att dricka? Min ren Åke vill också ha något. Men ge honom inte mjölk eller alkoholhaltig dryck. Det skulle bara innebära stor fara för oss alla."

Vem är den mystiska vandraren? Har vandraren något med granens försvinnande att göra? Och varför kan inte renen Åke få mjölk eller alkoholhaltig dryck? Läs den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”

2 december

Rolle Rullman var känd för sin kulinariska passion. Han slukade allt från helstekta spädgrisar till tjockflytande gröt med extra mycket grädde. Rolle var dessutom borgmästare i Gladby och en man med respektabelt CV. Han gick ofta klädd i sina tajt åtsittande manchesterjeans med röda hängslen. Hans modemedvetna frisyr, runda kinder och potatisliknande näsa, gav honom ett mjukt men ändå pondusfyllt utseende. Mannen fullkomligt strålade av glädje nu i juletid, och om det inte vore för hans vetskap om den sura gubben Sverre i grannbyn, vore årets julfest perfekt.
Rolle kunde inte alls förstå varför en man kunde hata en så kärleksfull högtid så mycket. Han kunde inte förstå att man överhuvudtaget kunde vara julhatare.

Medan han stod och kliade sin bara haka knackade hans energiska hustru Lillian Rullman på dörren.
"Kom in" sa Rolle med sin mysigt bullriga röst.
"Älskling, älskling" sa Lillian lågt med en viss oro i rösten. "Något väldigt hemskt har hänt!"
"Vadå? Vad har hänt" Frågade Rolle och vände sig om mot sin hustru.
"Julgranen som vi hade beställt. Den vi skulle ha på stortorget. Den är borta!"
"Vafalls? Vad säger du kvinna? Du måste skämta."
"Nej, nej. Inte alls. Följ med så får du se själv."

Rolle kastade sig ut genom dörren och drog på sig sin tjocka vinterkappa. Han skyndade sig ned för stentrapporna i det imponerande borgmästarhuset som låg mitt i Gladby. Väl nere ryckte han åt sig sin höga hatt och rusade ut genom dörren – han sprang allt vad han kunde rakt mot stortorget.

Är julgranen verkligen borta? Vem ligger bakom ett så här fasansfullt brott? Är julen i fara? Läs den spännande fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”

1 december

Sverre hade aldrig varit en stor anhängare av julen. Faktum var att han snarare kände väldig olust varje gång det vankades december, advent och julfirande. Kortfattat var han en riktig julhatare, en surgubbe som bosatt sig i en timmerstuga långt, långt ut på vischan – långt från all julglädje och civilisation.

Idag var det den 1:a december och den tomtespäckade högtiden närmade sig med stormsteg i det lilla samhället Skitsjö där Sverre bodde. Samhället bestod av 4 hus, alla bebodda av människor av Sverres kaliber: folk som vägrade sjunga fåniga julsånger, vägrade dansa runt en gran och som bojkottade all form av storkonsumtion av prylar, att slå in i paket med glansigt papper och färgglada snören.

I grannsamhället Gladby var tankegångarna på helt motsatt håll. Här firades julen som om den aldrig någonsin skulle återvända igen. Varje år föll i samma mönster: hus kläddes i pynt i julens alla former och färger, julklappar inhandlades i groteska mängder och julsånger sjöngs som om det inte fanns någon morgondag.

Det är i de här två byarna som vår historia kommer utspelas…

"Pff, nu har det börjat snöa också" muttrade Sverre där han stod i sitt fallfärdiga ruckel till hus och spanade ut över skogen. Snön hade sakta börjat falla över Skitsjö och färgade den bruna, sargade gräsmattan vit.
"Nu kommer väl fåntrattarna i Gladby börja sjunga sina hemska sånger, äta sin äckliga julmat och spendera sina surt förvärvade slantar på töntiga julklappar. Jag tål det inte" sa Sverre för sig själv och drog på sig sin slitna och illaluktande morgonrock som han inhandlat under en utlandsvistelse i Tjeckien 1962.
"Om det ändå fanns ett sätt att få bort all snö, tysta alla julsånger och få slut på all köplusta…"

Varför är Sverre en sån julhatare? Hur kan en hel by hata julen? Och varför sjunger Gladbyborna julsånger som om det inte fanns någon morgondag? Följ den spännande fortsättningen i ”Jul i Skitsjö.”