18 december

Efter stora tårar av floder hade Lucia äntligen återhämtat sig. Hon insåg att Sverre kunde vara förlorad för alltid. Det fanns ett litet hopp om att han skulle överlevt lavinen. Chansen var minimal men den fanns ändå där. Och så länge hoppet fanns så var allt annat möjligt. Rolle tyckte synd om Lucia, han visste att hon älskade Sverre precis som han själv älskade sin hustru – en kvinna han inte träffat på flera dagar. Sorgen värkte i magen, både efter hans brors troliga död och saknaden av sin älskade.
”Kom Lucia. Vi måste gå vidare” sa han till den hulkande kvinnan som satt på knä i snön. ”Sverre hade inte velat se oss såhär. Han hade velat att vi skulle kämpa vidare. Det vet jag. Min bror må ha varit en surgubbe, men han hade faktiskt hjärtat på rätta stället.”
”Mmmm… jag vet. Och du har rätt. Granen måste hittas och återbördas till Gladby där glädjen kan neutralisera effekten.”
”Jag har tänkt på sak…” sa Rolle.
”Vadå?”
”Ja alltså… Jag anser att granen bör brännas när den hittas. Ett så fruktansvärt vapen bör inte finnas åkommligt för allmänheten.”
”Men alla fritidsgårdar då?”
”Äh, de före detta fritidsledarna förstår säkert. Jag träffade på en av dem för ett par dagar sedan. Trollkvinnan Gertie. Och hon var inte det minsta bitter.”
”Vilken tur. Men då är målet självklart nu. Vi måste bränna granen.”
”Absolut.”
”Då beger vi oss igen”. Lucia vände blicken mot Åke som stod och tvättade sin stjärt. ”Kom nu gamle ren. Vi måste gå vidare.”

Dagarna gick. Snöstorm efter snöstorm passerade när de tre vännerna kom till en liten by. De tog in på ett gammalt, gemytligt vandrarhem där de hyrde två rum. Renen Åke fick dela sovplats med hästarna nere i stallet. Klockan 6 morgon därpå väcktes båda av ett gigantiskt vrål:
”RENJÄVEL! TA DIN JÄVLA PENIS OCH DRA ÅT HELVETE!”
Lucia och Rolle kastade sig upp ur sina sängar, kastade hastigt på sig sina kläder och möttes ute i korridoren.
”Hörde du också?” frågade Rolle, Lucia.
”Ja. Undrar vad det var?”
De båda sprang ned för trapporna och rusade ut till stallet. Där stod en förbannad adelsman med ett gevär riktat mot Åke som satt uppe i ett träd.
”Vad har hänt?” frågade Lucia och tittade med undrande ögon på adelsmannen.
”Är det din ren?”
”Det kan man väl säga.”
”Då ska jag be och tala om för dig” sa han och sänkte vapnet. ”När jag kom ut i morse för att fylla på halm så var… det där…” Han pekade på renen. ”Det där äcklet betäckte min Maja.”
”Maja?”
”Ja. Min prisbelönta häst! Han var i full färd med att göra det ena och det andra äckliga… Åh!”
”Jag, jag ber så mycket om ursäkt. Han är sån.”
”Det ändrar inte faktumet att han besudlat min häst!”
”Finns det något jag kan göra för att gottgöra dig?” Lucia bockade sig ned och blottade sin urringning. Ett väl strategiskt drag som fick adelsmannen och flämta.
”He..he..alltså. Nej… se bara till att han inte gör om det fler gånger.”
”Jag lovar.”

Åke blev, av Lucia och Rolle, utskälld efter noter. Därefter fick han halm och de båda gick in för att äta frukost. Efter matpausen fortsatte resan. Långt, långt ut på tundran.

Oj, så kan det gå. Och snart är det julafton. Kommer allt sluta väl för Sverre, Rolle och de andra? Och vad ska det bli av med Åke? Läs fortsättningen av ”Jul i Skitsjö.”